Sedan jag började arbeta på barnklinik 1958 har jag följt och varit en del av en fascinerande utveckling av barnneurologi, barnhabilitering och barnpsykiatri. Som underläkare arbetade jag mest som diagnostiker, och som överläkare vid specialsjukhus för utvecklingsstörda barn med beteendestörningar och senare chef för barn- och ungdomshabilitering främst som behandlare.

De sista 25 åren före pensionen ledde jag som barnhälsovårdsöverläkare en verksamhet som spårade upp barn i förskole- och småskoleåldern med behov av utredning vid misstanke om funktionsstörning, och utredde dessa i teamsamverkan.

Som barnläkare med inriktning på barn med MBD, epilepsi, Downs syndrom, rörelsehinder och utvecklingsstörningar mötte jag samma uppgivenhet och hjälplöshet som familjerna uttrycker i serien »Bokstavsbarnen« i SVT (Uppdrag granskning) [1].

En stor utmaning var att försöka samordna olika huvudmän som ofta hade olika prioriteringar för insatserna till en och samma person. Ofta var det oklarheter om vem som hade huvudansvaret, varför såväl barn och föräldrar som förskola och skola kom i kläm.

Problemen minskade när man accepterade att barnen, trots sina diagnoser, hade möjligheter att utvecklas positivt. Grunden till detta visade sig vara en stimulerande och positiv miljö där de diagnosbaserade insatserna kunde minska, då de ersattes av behovsbaserade pedagogiska insatser.

Tyvärr finns fortfarande en diagnosbaserad inställning, inte minst när det gäller barn med ADHD. Givetvis orsakar barnens hyperaktivitet och ouppmärksamhet problem, men ADHD-diagnosen leder inte direkt till en lösning. SVT-inslagen om bokstavsbarnen visar på detta.

I Läkartidningen (nr 8/2022) belyser författarna till några av artiklarna i tema »ADHD hos vuxna« [2, 3] bland annat risken för att ADHD-symtom misstolkas och feldiagnostiseras. Här framhålls även att ADHD inte bör betraktas som en dikotom diagnos där en tydlig kvalitativ gräns skiljer dem som har ADHD från andra. Vidare poängteras att det bakom risken för att ha ADHD finns ett multifaktoriellt orsakssamband där multipla genetiska och miljömässiga faktorer samverkar i en komplex sårbarhetsmodell.

Jag anser att det är dags att sluta att basera planeringen av barnets stödmiljö enbart på en så diffus och föränderlig diagnos.

Socialstyrelsen visar på en kraftig ökning av nya fall av ADHD under perioden 2008–2020 [4]. Det finns dock inget som talar för en genetisk förklaring till detta. Mer sannolikt är att förändringar i miljön drivit in flera barn inom diagnosen ADHD.

Trots detta tar ingen upp behovet av att analysera vilka miljöfaktorer som kan ligga till grund för ökningen av ADHD-diagnosen. Denna miljö bör analyseras och påverkas med samma kraft som läggs på att diagnostisera den enskilda patienten. Barnen får då sin diagnos inte bara beroende på nivån av ouppmärksamhet och/eller hyperaktivitet, utan främst på hur de reagerar på sin omgivning.

Stöd för barn med ouppmärksamhet och hyperaktivitet samt deras familjer bör självklart sättas in så tidigt som möjligt. Att vänta tills problemet blir så stort att en diagnos kan ställas är oförsvarligt. Redan när de första signalerna kommer om att barnet har svårigheter i sin anpassning i hemmet, förskolan och skolan kan familjen få hjälp genom att BVC, daghem, förskola och skola erbjuder resurser som specialpedagog, socionom, psykolog, BVC-sjuksköterska, skolsköterska och läkare.

Genom att ha ett samverkande team där alla lokala resurser och familjen ingår ges ofta möjlighet att finna en lösning på barnets problem. Att se barnet och ha en tydlig ansvarsfördelning kan räcka.

Först sedan de lokala möjligheterna är uttömda kan frågan om vidare medicinsk utredning (som kan leda till diagnos) bli aktuell. Habilitering av barn med ouppmärksamhet och/eller hyperaktivitet är i första hand en pedagogisk fråga – som kan ha medicinska inslag.