Liksom många andra har jag följt kriget i Ukraina från dag ett. Tragedin som utspelar sig har gett ringar på vattnet även här. Som land har vi öppnat upp våra hem och är i full gång med att ställa om så att vi kan göra det bästa av situationen, dels för de ukrainska flyktingar som söker skydd i Sverige, dels för oss själva.

Jag har fått en del kunskap om Ukraina via en bekant som har sitt ursprung där. Driven av nyfikenhet har jag vid olika tillfällen frågat om landet och om samhällsfunktioner. Vi diskuterade även vården och hur den organiseras och fungerar. Vid vårt senaste möte kom vi in på att Ukraina är ett av flera länder där man under lång tid kunnat köpa antibiotika receptfritt.

Jag hade i tidigare samtal fått höra om ett fall där en individ som känt sig förkyld på eget bevåg tagit azitromycin, något som vi här använder vid klamydiainfektioner och allvarliga bakteriella tarminfektioner. Jag hade också fått höra att man kunnat köpa meropenem receptfritt, något som vi brukar ta till på sjukhus vid allvarliga infektioner. Vid ett informationsmöte för nyanlända ukrainska flyktingar hade nu någon frågat om de svenska apotekens öppettider och hur sent man kunde få tag på ett visst antibiotikapreparat.

På senare år har Ukraina vidtagit insatser för att få bukt med antibiotikasituationen, och man var på rätt väg mot en positiv förändring. Med WHO i ryggen [1] påbörjades en kampanj år 2020, som riktades till både vårdpersonal och allmänhet. Budskapet var tydligt: antibiotika ska förskrivas av läkare, man ska inte självmedicinera och apoteken ska inte lämna ut antibiotika utan ett recept.

Av tidigare erfarenhet vet jag att vi läkare ibland inte når fram till våra patienter – vare sig muntligt eller medicinskt. I en del fall handlar det om att människor som tvingats fly från sina hemländer har andra förhållningssätt till sjukvården, som ibland krockar med hur vi gör här.

Nyanlända i Sverige behöver därmed tidigt få tydlig information om hur vården fungerar här, framför allt att primärvården (som ofta har en mindre roll i många andra länder) är den största och första naturliga kontaktytan här. Detta bör förslagsvis ske genom föreläsningar samt skriftlig och digital information där nyanlända bland annat får information om hur, var och när man ska söka vård.

Vi som arbetar inom vården behöver också få information och lära oss mer om potentiella utmaningar vi kan möta när vi träffar nyanlända. Om nödvändig information och materiel dröjer har vi sämre förutsättningar att göra vårt jobb. Låt oss fortsätta att sikta på att öka tryggheten för oss själva och för individen framför oss.