Ämnesområdet klinisk nutrition omfattar kunskapen om hur mat, energi och näringsämnen interagerar med kroppens omsättning av dessa komponenter och hur denna balans (nutritionstillståndet) påverkar kroppens struktur och funktioner över tid [1, 2].

Nutritionsrelaterade hälsoproblem är vanligt förekommande hos befolkningen och berör alla medicinska specialiteter. Sjukdomar inom de flesta organsystem innebär risk för att utveckla nutritionsrelaterade hälsoproblem. Det är därför angeläget att läkare har en god utbildning i klinisk nutrition.

Klinisk nutrition infördes i läkarutbildningen på 1970-talet i samband med att professurer i näringslära etablerades vid de medicinska fakulteterna [3]. 1997 tog Svensk förening för klinisk nutrition (SFKN) fram »Nationellt bascurriculum«, en systematisk målbeskrivning [4] över vad alla läkare, oavsett framtida specialisering, bör kunna avseende klinisk nutrition. Än så länge har inget universitet antagit målbeskrivningen.

En enkätstudie som styrelsen för SFKN skickade till programansvariga för läkarnas grundutbildning vid de sju universiteten 2019 [5] visar att alla universitet bedrev någon form av undervisning inom ämnet nutrition under läkarutbildningens 11 terminer. Undervisningen var förlagd till någon av terminerna 2–6. Såväl antalet föreläsningstimmar som antalet seminarietimmar under grundutbildningen varierade dock stort mellan universiteten (7–24 respektive 0–8 timmar). En fakultet (Lund) hade även 8 timmars webbundervisning inom nutrition. Samtliga fakulteter saknade en målbeskrivning för ämnet. Förutom att antalet undervisningstimmar varierade mycket hade de minskat kraftigt jämfört med 1994 [6].

1998 genomfördes ett anonymt diagnostiskt prov i klinisk nutrition baserat på Nationellt bascurriculum i Linköping, Lund och Stockholm [7]. Provet gjordes strax före läkarexamen. Endast 42 procent av studenterna som deltog uppnådde godkänd nivå.

Den medicinska specialiteten klinisk nutrition togs bort 2006 [8], och effekterna av bristande kunskaper i ämnet hos läkare återspeglas i den praktiska sjukvården. Svensk slutenvård lever inte upp till Europarådets riktlinjer för handläggning av sjukdomsrelaterad undernäring [9, 10]. En SBU-rapport (2014) visade på en nära 100-procentig underdiagnostik av undernäringstillstånd inom vården [11].

Nutritionsrelaterade hälsoproblem är vanliga inom sjukvården, och eftersom läkare har det övergripande medicinska ansvaret för patienternas behandling är det nödvändigt att reformera läkarnas grundutbildning i klinisk nutrition. Varken Socialstyrelsens föreskrift från 2014, myndighetens kunskapsstöd från 2020 angående undernäring eller det nationella kvalitetsregistret (Senior alert) som belyser riskfaktorer för undernäring [12-14] kan ersätta grundläggande kunskaper och erfarenheter inom klinisk nutrition genom att försöka »trycka in« förbättringar i en oförberedd sjukvårdsorganisation.

Det finns ett stort behov av att integrera klinisk nutrition i den praktiska sjukvården. Det kan ske genom att

  • alla medicinska fakulteter antar Nationellt bascurriculum i klinisk nutrition
  • klinisk nutrition återinrättas som en medicinsk tilläggsspecialitet
  • specialistutbildningstjänster i klinisk nutrition inrättas enligt SFKN:s utbildningsbok för klinisk nutrition [15]
  • enheter för klinisk nutrition, med uppdrag att ansvara för och koordinera undervisningen i klinisk nutrition för läkare och vårdpersonal samt bidra till ämnets utveckling, etableras vid samtliga universitet och högskolor.