Psykisk ohälsa bland barn och unga har fått stor uppmärksamhet, vilket lett till politiska åtgärder. Under mer än 10 års tid har regeringarna årligen avsatt 1–1,5 miljarder kronor till psykiatrin, och en stor del av resurserna har gått till barn och unga. Trots satsningarna förefaller inga framsteg ha skett. Enligt Institute for Health Metrics and Evaluation (IHME), som sammanställer epidemiologiska studier, har inga säkerställda förändringar av förekomst av psykiatriska tillstånd påvisats i Sverige under perioden 1990–2019 [1]. Detta gäller både barn, unga och vuxna.

Det är anmärkningsvärt att det inte ens skett framsteg gällande klinisk depression – den psykiatriska diagnos som står för den största sjukdomsbördan. Mönstret är liknande i Västeuropa som helhet, med i stort sett oförändrad förekomst av klinisk depression bland barn och unga 1990–2019 [1].

En förklaring skulle kunna vara att det endast genomförts ett begränsat antal epidemiologiska studier i Västeuropa. Det som talar emot den förklaringen är att det inte heller globalt går att säkerställa någon ökning eller minskning av förekomst av kliniska depressioner i åldrarna 10–24 år.

En trolig förklaring är i stället att de behandlingar som erbjuds barn och unga vid klinisk depression är påfallande ineffektiva. SSRI-preparat är den vanligaste farmakologiska behandling som erbjuds. Den senaste metaanalysen av SSRI-behandlingens effekter redovisar 34 RCT (randomiserade kontrollerade studier) av 6 161 barn och tonåringar [2]. Den genomsnittliga effektstorleken var endast 0,12 – så liten att den saknar klinisk relevans. Effekten av SSRI-preparat förefaller vara mindre hos barn och unga än hos vuxna.

Författarna till metaanalysen särskiljer studier där placeboeffekten är relativt ringa från studier där den är relativt stor. Generellt är de påvisade effekterna av SSRI-behandling större i de studier där placeboeffekten är liten (effektstorlek 0,19) jämfört med studier med stor placeboeffekt (effektstorlek 0,08). En trolig förklaring är att effekten påverkas av omhändertagandet som även placebogruppen får del av.

Det är först när omhändertagandet är outvecklat som effekter av den aktiva substansen framträder. I Sverige rekommenderas i första hand fluoxetin, då detta preparat förefaller ha bättre effekt än andra SSRI. I studier med tydlig placeboeffekt har dock fluoxetin inte någon särställning.

En tidigare Cochraneöversikt (36 RCT av 5 750 barn och unga i åldrarna 6–18 år) visar på liknande mycket små effekter av SSRI-medicinering [3]. Även dessa författare finner att den genomsnittliga effekten är så liten att den inte har klinisk betydelse.

Effektstorleken går att uttrycka som hur mycket snabbare minskningen av depressionspoäng (Children’s depression rating scale – revised; poäng 17–113) sker i de grupper som fått SSRI-preparat jämfört med placebogrupperna. Den genomsnittliga skillnaden var 1,7 poäng. Betydelsen av en sådan förbättring går att överföra till naturalförloppet i en representativ studie av klinisk depression [4]. En minskning med 1,7 poäng motsvaras av 2–3 dagar tidigare förbättring.

I Cochraneöversikten påvisas ökad risk för suicid bland barn och unga som fått SSRI-preparat. Resultaten är dock osäkra på grund av metodologiska svagheter i de studier som ingår.

Socialstyrelsens riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda behandling med antidepressiva läkemedel (fluoxetin) till barn och ungdomar med medelsvår till svår depression [5], vilket fått tydligt genomslag. Enligt Läkemedelsregistret fick 3 procent av alla pojkar och 8 procent av alla flickor i åldrarna 15–19 år medicinering med SSRI-preparat [6].

Med tanke på de senaste systematiska översikterna är det motiverat att ompröva rekommendationen att ge SSRI-preparat till barn och unga med depression.