Den kliniska forskningens största bekymmer är att få forskande läkare fortsätter sin forskarkarriär efter disputation. En nyligen publicerad studie från Svenska läkaresällskapet (SLS) [1] visar att antalet läkare med docentkompetens sjunker. Detta är ett direkt hot mot den medicinska forskningen, då det resulterar i en brist på mer seniora forskare som kan fungera som erfarna handledare.

Erfarna forskare och handledare garanterar hög kvalitet i forskningen. Det är en förutsättning för att samhället ska få god utväxling på de resurser som satsas på forskning. Handledaren borgar för att den medicinska forskningen inriktas på relevanta kliniska frågor. Handledaren ansvarar också för att forskningen genomförs med bra metoder och i enlighet med god praxis. De seniora forskarna är viktiga när nya metoder för behandling ska införas och utvärderas för att förbättra vårdens kvalitet.

SLS studie visar att antalet kliniskt verksamma läkare med docentkompetens minskat stadigt sedan 2005. Varje handledare har i dag i snitt tre extra doktorander och postdoktorer. Vår studie visar dessvärre även att antalet läkare i åldersgruppen 45–54 år med docentkompetens minskar. Det talar för ytterligare försämringar under kommande år.

Andelen läkare som disputerar är ungefär densamma under perioden. Andelen kvinnor bland de disputerade har glädjande nog ökat från 24 till 40 procent. Den ökade läkartätheten har alltså inte lett till en minskning av andelen disputerade läkare.

Forskningsanslagen följer hälso- och sjukvårdens totala utgifter någorlunda. Att de samlade forskningsanslagen ökat i takt med vårdens kostnader under perioden innebär tyvärr inte att den kliniska forskningen fått mer resurser. Det är oklart hur pengarna fördelas till klinisk, preklinisk respektive annan forskning samt till administration eller lokalhyror med mera. En del talar för att den kliniska forskningen missgynnats under senare år. ALF-anslagen till klinisk forskning har till exempel legat på i stort sett samma nivå sedan 2005 [1]. De har alltså urholkats i relation till det ökade antalet disputerade läkare.

SLS efterfrågar konkreta åtgärder för att bryta den negativa utvecklingen och stimulera långsiktiga forskarkarriärer bland läkare:

  • Unga forskartalanger behöver få bättre chanser till ett långt och framgångsrikt forskarliv. En viktig del i detta är att öka antalet kombinationstjänster för både yngre och mer seniora läkare. Genom sådana tjänster kan forskning bedrivas inom en klinisk anställning.
  • Meritvärdet av forskning genom läkarkarriären behöver stärkas, och fler tydliga karriärvägar för forskande läkare måste utvecklas även utanför universitetssjukhusen.
  • Sjukvården behöver lyftas som kunskapsorganisation. Om alla medarbetare känner att de ingår i ett akademiskt system som präglas av patientnära forskning kommer fler att stimuleras att satsa vidare på forskarkarriärer. Det kräver ett kunskapsorienterat ledarskap som ser forskning, utbildning och klinisk verksamhet som grundläggande komponenter i en modern hälso- och sjukvård.

SLS vill stimulera forskare i olika steg i karriären genom anslag. Ett exempel är vårt introduktionsstipendium för medicinsk forskning, som gör det möjligt för studenter inom läkarprogrammet att följa arbetet i en forskargrupp under 1–2 månader under sommaren. Ett annat är våra forskarmånader, som gör att läkare får möjlighet att vara tjänstlediga för att bedriva forskning efter disputation.

För att säkerställa en hälso- och sjukvård i framkant behövs forskande läkare. Ju starkare den medicinska forskningen står, desto bättre kan Sverige möta demografiska utmaningar och nya globala hälsohot. Nu måste vi göra det som krävs för att förbättra förutsättningarna att forska för fler läkare.