Diagnosens användbarhet möjligt utvecklingsområde

Med stöd av diagnosen arbetar läkaren för att förstå ett tillstånds etiologi, patogenes och manifestation samt föreslå behandling. Diagnosen ska därför vara valid och reliabel, men också användbar för patienten. Här kommer begreppet »usability« in.

Pubmed ger många exempel på »usability« relaterat till undersöknings- och skattningsmetoder [1], men det saknas arbeten som berör diagnosens användbarhet. Här finns ett möjligt utvecklingsområde.

WHO-klassifikationen ICF (International classification of functioning, disability and health) är anpassad för »usability« relaterat till användbarhet och rekommenderas sedan 2019 av Socialstyrelsen för att beskriva en persons funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa utifrån en biopsykosocial modell [2].

I ICF benämns sjukdomssymtom för nedsatt funktion och avvikelse av struktur, men också för hur mycket funktion som finns kvar att använda. I nästa steg bedöms konsekvenserna av att genomföra olika aktiviteter. Kommer patientens förmågor att begränsas? Hur mycket av patientens förmågor finns kvar att använda? Därefter bedöms personens delaktighetsinskränkning och det som finns kvar av delaktighet i centrala livsroller.

Reflekterande kartläggning tillsammans med patienten ger ökad förståelse av sjukdomens innebörd, behandling och rehabilitering, och ICF kan användas som verktyg för att utveckla begreppet »usability«/användbarhet [2]. Begreppet har en given plats vid behandling och rehabilitering. Det är vanligt förekommande att en patient som blir allvarligt sjuk tappar tilliten och inte vågar använda sina kvarvarande resurser. En tid med väntan och passivitet kan kompliceras av en »tillitsknäck« då patientens mod och förmåga till resursmobilisering sviktar. Inom ramen för »usability«-begreppet kan läkaren »bota« den sviktande tilliten.

Begreppet kan vidare fördjupas med reflektioner om kroppens energiproduktion och energitjuvar. Flera sjukdomar har konsekvenser för hjärnans energiproduktion [3]. Den mänskliga mångfalden ger individuella utmaningar för energiproduktion, exempelvis näringsintag, motion, socialt samspel och dagliga aktiviteter i arbete och fritid. När användbarheten sätts in i en energikontext får diagnosen större relevans för patienten. Ett kartläggningsinstrument har tagits fram för detta (se nedan).

Diagnosövergripande stressreaktion är ett annat exempel där diagnosernas användbarhet bör övervägas. Patientens sjukdom (med sin diagnos) äger rum i ett sammanhang som kan innehålla oönskade konsekvenser, händelser eller belastningar. Dessa omständigheter aktiverar en stressreaktion som i grunden är ändamålsenlig. Vid en normal stressreaktion uppnås ny anpassning med bibehållen hälsa. En stressreaktion kan dock vara långvarigt förstärkt och upplevas som ohälsa. Över tid kan den utvecklas till svikt/sjukdom [5] med konsekvenser som nedsatt energi, ökad uttröttbarhet, nedsatt uthållighet i aktiviteter och nedsatt tolerans för ny stress.

Med hjälp av »usability«-begreppet har vi möjlighet att sätta in diagnosen i patientens kontext, vilket ger ökad förståelse av och mer aktivt deltagande i behandling och rehabilitering. Läkarens förståelse av diagnosens användbarhet bidrar till att utveckla mötet med patienten.