Att specialistläkare fortlöpande utvecklar sin kompetens är en förutsättning för att hälso- och sjukvården ska kunna leverera en god och säker vård. Socialstyrelsens nationella handlingsplan för ökad patientsäkerhet lyfter vikten av kontinuerlig fortbildning [1]. Det finns även vetenskapligt stöd för att fortbildning leder till bättre patientutfall [2].

Sveriges läkarförbund (SLF) och Svenska läkaresällskapet (SLS) ser med oro på att läkares möjligheter till fortbildning försämrats över tid. Enligt SLF:s fortbildningsenkät har läkares tid för extern fortbildning stadigt minskat sedan 2004, särskilt inom allmänmedicin och psykiatri [3]. Enkäterna visar också att läkares fortbildning drabbats hårt under pandemin [4].

Konsekvensen av att fortbildning under lång tid nedprioriteras blir att den medicinska kvaliteten försämras. Vi har förslag för att vända utvecklingen och stärka läkarnas fortbildning. Det som främst måste till är ett ramverk som möjliggör för alla inblandade parter att ta ett större ansvar.

Det måste finnas tillräcklig budget och utrymme i scheman för fortbildning, liksom förtydliganden om vårdgivarens ansvar i regelverket. Det finns ett regelverk som tydliggör vårdgivarens ansvar att utveckla och säkra kvaliteten i verksamheten. Det finns även ett regelverk för vårdgivarens skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete, en del i det är att möjliggöra för personalen att fortbilda sig. Det är framför allt i förarbetena till patientsäkerhetslagen som vårdgivarens ansvar uttrycks. Detta måste också bli tydligt i Socialstyrelsens föreskrifter [5]. Regeringen bör därför ge Socialstyrelsen i uppdrag att se över nuvarande ledningsföreskrifter.

Vi efterfrågar inte detaljerade regler utan ett övergripande förtydligande av vårdgivarens ansvar. Regeringen bör även ge Ivo (Inspektionen för vård och omsorg) i uppdrag att utreda hur tillsynen kan stärkas. Dessutom bör regeringen påpeka att ett förtydligande inte är ett nytt uppdrag; fortbildning ingår redan i vårdgivarens ansvar [6].

Hälso- och sjukvården präglas av att en mångfald av vårdgivare upphandlas eller bedriver vård inom vårdval. Regionerna måste i alla avtal, oavsett driftsform, ställa tydliga krav på att medarbetarna får kompetensutveckling i tillräcklig omfattning.

Det är positivt att riksdagen uppmärksammat fortbildning för vårdpersonalen i ett tillkännagivande till regeringen. Nu måste professionen få delta i arbetet så att det blir rätt. Vårdgivaren har ansvaret för personalens fortbildning. Läkare har också ett eget ansvar för sin fortbildning, men vårdgivaren måste skapa utrymme i form av tid och resurser.

För att säkerställa att alla läkare fortlöpande vidareutvecklar nödvändig kompetens för arbetsuppgifter de ställs inför behövs ett ordnat system där individuella fortbildningsplaner utgör grunden. I planen ska behovet av intern och extern fortbildning framgå, och den ska följas upp och revideras regelbundet.

Många specialitetsföreningar har en aktiv roll i läkarnas fortbildning som anordnare och förmedlare av utbildningar. Föreningarna skulle också kunna ta fram rekommendationer för vad som bör ingå i fortbildningen inom respektive specialitet.

Det handlar om att säkerställa att våra medlemmar kan möta samhällets rättmätiga krav på att de har den kompetens som förväntas för att fullgöra sitt uppdrag. Professionsbaserad extern klinisk granskning och revision av förutsättningar och kvalitet i fortbildning bör genomföras regelbundet.

Våra organisationer kommer att samverka tätare för att åstadkomma verklig förändring när det gäller läkares fortbildning. Ett första steg blir ett gemensamt brev till regeringen om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att förtydliga ledningsföreskriften om vårdgivarens ansvar för fortbildning för sina medarbetare.