Jag har varit på praktik. I två månader har invanda rutiner, arbetsuppgifter och fasta mottagningstider på den ordinarie arbetsplatsen ersatts med arbete som primärjour på det lilla sjukhusets medicinakut – en snabb och ytterst konkret repetition av den breda internmedicinen.

De yngre och entusiastiska kollegorna stöttar den gamle och visar var man hittar pm och de senaste riktlinjerna kring handläggning av diverse åkommor, och jag får en introduktion i ultraljudsanvändandet. Varför lärs inte detta ut från anatomikursen på grundutbildningen för att sedan följa med som naturlig del vid undersökning av patienten vid sidan av stetoskopet?

Veckorna går, man blir lite varm i kläderna. Märkligt nog trivs jag bäst i akutrummet: att vara del i ett lag där alla yrkeskategorier och kompetenser behövs och samverkar för att hjälpa patienten är tillfredsställande.

Med tiden utkristalliseras ett visst sökmönster:

  • patienter som är akut sjuka
  • patienter som tror att de är sjuka (»befarad sjuk, funnen frisk«)
  • »di gamle« som för en ambulerande tillvaro mellan otillräckliga kommunala insatser, korta vårdtillfällen där de erhåller antingen ett dropp, en tveksamt motiverad Selexidkur eller en Furixspruta (eller allt i kombination), och däremellan är på väg hem i sjuktransport eller på väg åter till sjukhuset i ambulans
  • de som sökt men inte kommit fram till rätt vårdinstans eller fått en riktig bedömning. Hit kan de räknas som »kommer att kallas« men inte fått besked om när, alternativt ligger besöket så långt fram att de inte klarar sig till dess.

Det blir uppenbart att det saknas ett viktigt led i sjukvården mellan vårdcentral och akutmottagning och att tillgänglighet är en uttalad bristvara. Flertalet patienter skulle kunna hjälpas genom att i tid få träffa sin doktor på vårdcentralen eller vid en subakut mottagningsverksamhet på sjukhusets olika specialistmottagningar.

Var brister det? Det har aldrig funnits så många doktorer i vårt land. Är vi fortfarande ett offer för NPM? Kan vi bara beklaga och konstatera att det är fel på »systemet«? Läkarkåren torde ha alla möjligheter att utforma hur sjukvården bäst organiseras. Pandemin visade hur sjukvården kunde bedrivas utifrån ett rent medicinskt perspektiv – finns det något annat som väger tyngre?

Jag vågar mig på några förslag för ett bättre omhändertagande av våra patienter.

  • Primärvården är basen i sjukvården och måste ges möjligheter att kunna sköta sitt uppdrag. Den enorma resurscentreringen till storsjukhusen de senaste decennierna har inte kapat några vårdköer. Att centreringen fortsätter, med påbyggnad av otymplig administration och logistik, är inte rimligt. Bygg ut primärvården!
  • I takt med ständigt sjunkande antal vårdplatser måste sjukhusen ställa om till mer mottagningsverksamhet, dagvård, möjlighet till snabba återbesök och subakuta besök. Här krävs ett ändrat fokus och arbetssätt där inneliggande vård är aktuell först då den är av nöden tvungen.
  • Remisstvång? Nja, men kanske ett obligatoriskt telefonsamtal till bakjour/subspecialist från distriktskollegan som funderar på remiss till akuten. Kan man få in patienten om två dagar på mottagningen för en bedömning kan patienten (sannolikt grön vid triagering) slippa ett halvt dygn på akuten, och att med stor sannolikhet skickas hem därifrån.

Hur vill vi läkare att sjukvården ska fungera? Om du var patient, hur skulle du önska få en snabb och korrekt bedömning av dina besvär? Forskning och utbildning är en absolut nödvändighet, men får inte hamna i motsatsförhållande till eller i vägen för patientuppdraget. Bollen ligger hos läkarkåren, oavsett om det handlar om den egna mottagningen eller en mer övergripande nivå. Dags att göra något åt saken?!