Jag har med intresse följt konflikten avseende omhändertagandet av patienter med kärlsjukdom i Umeå [1, 2]. I Läkartidningen antyds, i en uppdaterad artikel, att en förhoppningsvis godtagbar lösning är på väg [1].

Jag har ingen åsikt om den lokala situationen i Umeå, och heller ingen insyn i eller information om bakgrunden till konflikten. Däremot har jag några principiella synpunkter. Efter att hela mitt yrkesverksamma liv ha arbetat med kärlsjuka patienter, och som emeritus inom området, tycker jag mig ha fått ett visst perspektiv på problematiken, även om jag på intet sätt är involverad i verksamheten längre.

Mina synpunkter är delvis subjektiva (vem är inte subjektiv?) – kärlsjuka patienter i behov av invasiv intervention ska handläggas av kärlkirurg.

När invasiv behandling övervägs hamnar patienten så småningom hos medicinsk angiolog eller kärlkirurg. Om man kommer fram till att invasiv behandling är indicerad övergår patientansvaret till kärlkirurgen, som är den som väljer terapi (givetvis i samråd med medicinare, kardiolog, diagnostiker av olika specialitet och patienten själv).

Det är viktigt att kirurgen behärskar de olika interventionella alternativ som finns, det vill säga både öppna och endovaskulära åtgärder samt olika hybridtekniker. Dessutom kan konverteringar mellan olika tekniker behövas, inte sällan efter brådskande beslut. Katetertekniken, som introducerades av den svenske radiologen Sven Ivar Seldinger [3] (ursprungligen för diagnostik), är bara ett av den behandlande läkarens hjälpmedel.

Kärlkirurgen har hela tiden patientansvaret och ansvarar också för eventuella komplikationer av behandlingen som kan inträffa såväl akut som på längre sikt. Dessutom är kärlkirurgi sedan 2014 en egen specialitet [4], i vilken ingår kompetens att erbjuda all invasiv behandling när sådan är indicerad.

Att på större sjukhus bedriva omfattande och avancerad kirurgi utan kärlkirurgisk uppbackning är inte förenligt med modern sjukvård. Detta ligger i såväl sjukvårdens som – inte minst – patienternas intresse:

  • Det gäller både i planerandet och genomförandet av stora ingrepp, där man av radikalitetsskäl kan behöva resekera och därefter rekonstruera kärl.
  • Det gäller också blödningskomplikationer vid perioperativa kärlskador i ärr- och tumörvävnad, och kanske derangerad kärlanatomi. Sådana iatrogena skador måste självfallet handläggas med högsta möjliga kompetens och med akut beredskap.

Ett regionsjukhus har övergripande ansvar för kärlkirurgiska problem inom regionen. Det kan gälla diskussion per telefon eller video eller transport av patient till kärlkirurg, alternativt transport av kärlkirurg till det sjukhus där patienten befinner sig. Detta kräver kärlkirurgisk jourkompetens årets alla timmar.

Sammanfattningsvis har kärlkirurgen totalansvar för invasiv behandling och uppföljning av patienter som genomgått kärlkirurgi. Detta är en självklarhet såväl internationellt som på de flesta sjukhus i Sverige. Utvecklingen har inte varit helt problemfri, men definitivt gynnsam för patienterna.