Dagens partikulära och morgondagens mRNA-baserade vacciner måste ges flera gånger och ger ingen adderad hälsobringande effekt, till skillnad från levande vacciner, som därtill oftast bara behöver ges en gång [1]. En fråga man kan ställa till forskare och företag som utvecklar vacciner är därför: Varför prioriteras inte levande vacciner, som utvecklats för många år sedan och som fortfarande är de mest framgångsrika?

Ett exempel är de vacciner som ges mot fästingburen encefalit (TBE). TBE är en ganska »ny« sjukdom i vår del av världen – det var först på 1970-talet den fick sitt namn. Dess allt vanligare förekomst i Centraleuropa satte igång forskning som i dag lett fram till det vi känner till om sjukdomens orsaker och dess förebyggande med TBE-vaccin.

Sjukdomen orsakas av ett enkelsträngat RNA-virus med proteinhölje (tick-borne encephalitis virus, TBEV). Moderviruset från Asien har långsamt spridit sig till vår del av världen under avgivande av olika virusvarianter, i vårt fall TBEVeu. Infektionen är vanligare hos män än kvinnor i alla åldersgrupper, och vanligast i åldrarna 20–50 år. Genomgången infektion ger livslång immunitet.

Under virusets väg från Asien har det använt de lokala fästingarter som funnits tillgängliga (i Västeuropa Ixodes ricinus). Virus finns i fästingens saliv och frisätts då den kommit i kontakt med en blodkälla. Virus sprids sedan i värddjurets blod och lymfa där immuncellerna snabbt producerar antikroppar, vilka vanligtvis neutraliserar och oskadliggör virus utan att sjukdomssymtom uppstår.

De vacciner som finns på marknaden bygger på inaktiverat helvirus där mottagaren bildar antikroppar mot några av det inaktiverade virusets höljeproteiner, som de använder för att kunna tränga in i en värdcell vars maskineri den behöver för att föröka sig.

TBE-vacciner ges enligt ett grundschema med tre vaccinationer vid 0,1 respektive cirka 6 månader (den senare helst i god tid före fästingsäsongen). Personer över 50 år med något sämre immunitetsutveckling rekommenderas ett något tätare schema. Därefter rekommenderas påfyllnadsdoser 3–5 år senare upp till sammanlagt 5 doser. Ett snabbschema har nu presenterats i en färsk publikation från två av landets främsta vaccinationsanalytiker [2]. Den bör alla vetgiriga läsa.

I en färsk studie från Göteborg jämförs en grupp TBEV-infekterade individer med en stor matchad kontrollgrupp avseende sluten och öppen sjukvård samt sjukskrivningsdagar under en 5-årsperiod [3]. Resultatet visar att samhällets kostnad kan skattas till 750 000 kr/drabbad individ, alltså en årlig kostnad på (för närvarande) drygt 300 miljoner kronor. Det skulle motsvara kostnaden för minst 100 000 vaccinationstillfällen/år. Till detta kommer det icke obetydliga lidande som många patienter har under lång tid.

Det finns fler goda exempel på att levande vaccinvirus ger en långlivad immunitet som bara kräver en eller högst två vaccinationer, vilket gynnar vaccinationsviljan. Det vaccin som varit mest framgångsrikt, och med vilket smittkoppor kunde utrotas, framställdes redan i början av 1800-talet. Den sjukdom som ligger närmast utrotning med hjälp av ett vaccin i dag är polio (barnförlamning), och det med ett levande attenuerat poliovirus som ger livslång immunitet när spädbarn får det i droppform via munnen.

Frågan till forskare och företag som utvecklar vacciner tål därmed att upprepas: Varför prioriteras inte levande vacciner i dag?