Att ha en medicinsk bakgrund ger vissa fördelar, men säger inget om hur man kommer att reagera under en graviditet, förlossning eller tiden efter. Att som blivande far sitta smärtfri i sjukhusmiljö och maktlöst se den man älskar kämpa och översköljas av smärta – samtidigt som man försöker vara det bästa stöd man kan och inte krascha när det (enligt egen uppfattning) uppstår oväntade livshotande situationer – är inte lätt. Samtidigt framställs pappans roll i många filmer med komik i dessa situationer.

Jag har flera gånger fått höra av bekanta att de som nyblivna pappor varit »osynliga« i vården. På BB ställs inga frågor om hur de mår, eller om de har några tankar och frågor. Det vården förmedlar är i stället att det inte är relevant, och att avsaknad av eller komplexa känslor är något man ska hantera på egen hand.

Postpartumdepression är väl studerad hos kvinnor, men hos män är den mindre beforskad, och det saknas etablerade kriterier. Även om samma kriterier (DSM-5) som används för kvinnor kan användas för män verkar det finnas vissa skillnader i hur tillståndet uppstår och även hur det uttrycker sig [1]. Skattningsskalan EPDS (Edinburgh postnatal depression scale) kan även användas hos nyblivna pappor och finns med i verktygslådan på exempelvis BVC.

Cirka 8–10 procent [2-4] av papporna drabbas av postpartumdepression (jämfört med cirka 10–15 procent av mammorna) [5, 6]. Tillståndet är vanligast de första 3–6 månaderna, men kan utvecklas successivt under barnets första levnadsår. Irritabilitet, beslutsångest och begränsat känsloregister tycks förekomma oftare hos män som drabbas [7, 8], och riskfaktorer för att utveckla postpartumdepression kan vara relationsproblem, tidigare depression, depression hos mamman, ekonomiska svårigheter och oönskad graviditet [7, 9-11].

I en studie [12] av föräldrar med barn på neonatal intensivvårdsavdelning visade papporna mindre förbättring över tid avseende depressionssymtom än mammorna, och författarna föreslår tidig screening för att kunna avgöra vilka stödinsatser som kan behövas efter utskrivning.

Tidigare känd depression hos pappan har visats kunna ha negativa effekter på både barnet och familjen, exempelvis högre nivå av oro, påverkat beteende samt påverkad emotionell och social utveckling hos barnet [13-16]. Man kan anta att liknande effekter kan ses vid postpartumdepression hos män. Samtidigt har antidepressiva läkemedel och samtalsterapi visat sig vara effektiva behandlingar [1].

I Rikshandboken [17] rekommenderas enskilt föräldrasamtal (pappasamtal) när barnet är 3–5 månader, men det förekommer att vården prioriterar ner eller bort det. I en studie [18] från 2017 sågs en förbättrad trend avseende BVC-sjuksköterskors inställning till pappor, men samtidigt konstaterades att majoriteten av stödet gick till mamman.

De flesta håller nog med om att både förlossningen och att bli förälder är omtumlande, då man kastas in i en situation man inte kunnat förutse. Fortsatt forskning behövs på området, och ökad kunskap behövs hos vårdpersonalen, men det är viktigt att vi redan nu förändrar vår syn på pappors psykiska hälsa och den effekt den har på barns hälsa.

Låt oss tidigt fånga upp hur de blivande papporna mår genom att aktivt bjuda in till besök. Sluta utgå från att intresse inte finns; fråga papporna hur de mår efter förlossningen och kasta inte bort chanserna att göra nytta för hela familjen. Det är trots allt två personer som blir föräldrar.