Vid akut platsbrist måste trycket omfördelas från akutintagen till vårdavdelningarna, och välfungerande chefs- och ledarskap är en förutsättning för att lyckas.

Akut sjuka patienter, som behöver vårdas på vårdavdelningar, blir alltför ofta utelämnade till flera timmars eller till och med dygns väntan på akutintagen på grund av stängda vårdplatser. Detta, i sin tur, beror på personalbrist. Störst är problemen under semestertider. Akutpersonalen, som har svårt att ta fullt ansvar för patienterna liggande i korridorer och tvättrum, blir stressade och mår dåligt. Krisgrupper tillsätts, och Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) utdömer vite på miljonbelopp.

Min erfarenhet av sjukvården under drygt 40 år, som läkare och i olika chefsbefattningar, säger mig att det varit likadant hela tiden – dock inte på alla kliniker och inte på alla sjukhus.

Många ropar efter mera pengar till sjukvården med fler anställda undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Men hjälper det med mera pengar? Troligen inte. Min egen erfarenhet är att ledning och styrning av kliniker och sjukhus är av mycket större betydelse än vad som lyfts fram i debatten. De kliniker och sjukhus som har duktiga och handlingskraftiga chefer klarar sig bättre, medan de som befinner sig i en nedåtgående spiral får det extra svårt att lösa behovet av personal och att få effektivitet i verksamheten – besättningen flyr sjunkande skepp.

För att på längre sikt komma till rätta med tillgänglighet och platsproblem förordar fler och fler en total omorganisation av sjukvården i stil med hur man gjort i våra grannländer Norge och Danmark. Att sjukvården i Sverige styrs av hela 21 olika huvudmän/regioner är ytterst otidsenligt och ineffektivt. Detta beskrevs på ett tydligt sätt i en debattartikel i Dagens Nyheter den 1 juli (Heinsoo, Häggroth, Lönnberg och Molin).

Innan det stora språnget tas med en omorganisation av hela den svenska sjukvården måste vi försöka minimera riskerna för patienterna och förbättra arbetsförhållandena för de sjukvårdsanställda. Förutom det allra viktigaste, maximal ansträngning för att rekrytera kunniga och bra chefer, skulle jag vilja tipsa om ett par åtgärder som vi använde oss av då vi hade platsproblem på Universitetssjukhuset MAS (Malmösjukhuset hette så innan Malmös och Lunds sjukhus slogs ihop till Skånes universitetssjukhus år 2010).

  1. Extra utskrivningsronder är något som sannolikt fortfarande används på många sjukhus. Enligt min erfarenhet krävdes ofta att klinikchefen själv tog tag i saken för att prioriteringar verkligen skulle ske.
  2. Ett alternativ som användes när platsbristen var som värst var »prioritering svart på vitt« efter de dagliga överläkarronderna på vårdavdelningarna. Detta innebar en skriftlig prioriteringslista över samtliga inneliggande patienter på vårdavdelningen. Dessutom skulle de patienter som fick lägst prioritet och deras anhöriga informeras om att akut utskrivning skulle kunna komma att ske om läget på akutintaget så krävde. (Att denna tydliga prioritering fungerade hade jag mycket goda erfarenheter av från vår avdelning för
    kranskärlssjukdomar på Universitetssjukhuset MAS, som under 80- och 90-talen var klart underdimensionerad. Patienter var solidariska med sjukvården om de bara fick förklarat för sig hur allvarligt läget var.)

Båda dessa åtgärder förutsätter emellertid att akutintagen bemannas av läkare som förmår att ta kloka och välgrundade beslut om inläggningar. Orutinerade läkare, som beslutar om inläggningar av patienter som skulle ha kunnat hanteras i öppen vård, skapar snabbt platsproblem. Om okvalificerade läkare sätts att bemanna akutintag faller ansvaret tveklöst tillbaka på vederbörandes verksamhetschef och ytterst på sjukhuschefen. Bra läkare söker sig till bra chefer och stannar kvar.