Moderaterna (M) vill erbjuda alla 5-åringar i utsatta områden snabbtest för ADHD. Tanken är i sig inte helt dum; dessa barn tenderar att bli förbisedda inom såväl vården som skolan och inte erbjudas insatser de skulle behöva. Problemet är hur förslaget motiveras.

För M tycks ADHD-diagnoser inte handla om vård utan om »profylaktisk kriminalvård« hos barn. Med detta lyckas man effektivt cementera fördomar mot både nyanlända och individer med ADHD.

Läkare tampas ständigt med etiska dilemman. Ett sådant är hur psykiatriska diagnoser påverkar människors syn på sig själva och varandra. Man är som läkare rädd för att diagnoser som ADHD ska ge individen en negativ självbild eller bli stigmatiserande. Samtidigt är diagnoserna oftast en väg till att kunna ge rätt hjälp.

Allra svårast blir det med de diagnoser som är extra starkt förknippade med fördomar. Att aktivt associera en psykiatrisk diagnos med kriminalitet bidrar till att diagnostiseringen av sjukdomen förvandlas från ett redskap för vård till en dom. Många föräldrar motsätter sig redan nu utredningar av ADHD av rädsla för att deras barn ska behöva dras med fördomar och stigmata genom hela livet. I ljuset av M:s förslag förstår jag dem.

Vi vet att barn formas av de förväntningar vi har på dem. Ändå vill M införa ADHD-test för att kunna peka ut vissa 5-åringar som blivande gängkriminella. Vilka insatser vill M sätta in mot de här 5-åringarna? Vilka okända verktyg har man för att leda människor rätt i livet? Är dessa okända verktyg så effektiva att de kompenserar för extremt uttalade negativa förväntningar i en mycket låg ålder?

Det borde vara enkelt att motivera ökade resurser till barn- och ungdomsspsykiatrin i utsatta områden på andra sätt. Kriminalitet är absolut vanligare hos personer med ADHD [1], men ännu vanligare är depression, ångest, spelmissbruk, ätstörningar och förtida död [2, 3]. Det säger mycket om vår samtids hårda samhällsklimat att detta inte tillåts vara anledningen till att erbjuda någon form av psykiatrisk hjälp till 5-åringar i riskzonen att förbli odiagnostiserade.

ADHD är psykiatri, och psykiatri är vård. Vård bör erbjudas alla människor i ett civiliserat land. Tillgången till vård är en förutsättning för välbefinnande och hälsa men är tyvärr ofta eftersatt, inte minst i utsatta områden. Det verkar emellertid som att det är själva diagnostiserandet som M är intresserade av snarare än vården.

Till årsskiftet planeras antalet BUP-mottagningar i Region Stockholm minska från 16 till 9 [4]. Frågan är varför vård till barn måste motiveras med andra människors välbefinnande snarare än deras eget?

Det här förslaget är stigmatisering på politisk nivå. Effekten är stigmatisering på gruppnivå, både av barn som lever i utsatta områden och av alla individer med ADHD, men det är även stigmatisering på individnivå av alla de barn som skulle fångas upp med en screening där det uttalade syftet är att identifiera blivande gängkriminella.

Det finns många ord för innebörden av systematisk stigmatisering hos barn och unga som delas in i kategorier i syfte att identifiera blivande kriminella. Vård är inte ett av de orden.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Jorunn Fagerström deltar i höst i Arenaakademins politiska spetsutbildning för framtida opinionsbildare med inriktning på ekonomisk politik, arbetsmarknad och välfärdsfrågor. Hon har tidigare deltagit i Cogitoakademins spetsutbildning inom grön ideologi och politik.