100 år av framgång – nu möter skolhälsovården nya utmaningar

Ett ökat materiellt välstånd och trygghet leder inte alltid till en bättre hälsa i befolkningen. Sverige är ett tryggt land för barn, men trots detta mår alltför många unga och inte minst tonårsflickor psykiskt dåligt. Det avspeglar sig i Folkhälsomyndighetens enkät »Skolbarns hälsovanor« [1], ökande köer till barn och ungdomspsykiatrin [2], ökad förskrivning av psykofarmaka till barn [3] och försämrade skolresultat.

För hundra år sedan, när Svenska skolläkarföreningen bildades, brottades Sverige med ännu större hälsoproblem hos unga. Barn som mådde psykiskt dåligt eller hade det svårt i skolan kunde även lida av dåligt näringstillstånd, bristsjukdomar och urusel tandhälsa. Risken att dö i infektionssjukdomar som tuberkulos eller polio var inte obetydlig.

Sverige lyckades bättre än de flesta andra länder att få bukt med dessa hälsoutmaningar, tack vare en välorganiserad skolhälsovård som säkerställde att alla barn fick tillgång till vaccinationer, tandvård, skolmåltider och skolpsykiatri och blev läkarundersökta under sin skoltid – även om de var friska.

Landets främsta medicinska experter engagerades. Alfhild Tamm, Sveriges första kvinnliga psykiater och lärjunge till Sigmund Freud, var pionjär inom dyslexiforskningen. Hon kunde visa att lässvårigheter varken berodde på lättja eller begåvningsmässiga svårigheter, utan en funktionsnedsättning som kunde övervinnas med pedagogiskt stöd. Fler exempel på framgångsrika insatser finns i Skolläkarföreningens jubileumsbok [4].

Dagens ohälsofaktorer är inte desamma som för 100 år sedan, men mycket talar för att de på samma sätt som då skulle kunna åtgärdas genom strukturerade hälsoprogram i skolan som når alla barn. Men den skolhälsovård som i dag bytt namn till elevhälsans medicinska insats (EMI) behöver reformeras och ges rätt förutsättningar att ta sig an dagens utmaningar.

• Det behövs nationella riktlinjer för verksamheten.
  Den kommunala skolan är fragmenterad på ett stort antal huvudmän där varje enhet tvingats bli sin egen expert på folkhälsa. Nationella riktlinjer i likhet med barnhälsovårdens »Rikshandbok« saknas. De negativa effekterna av överdriven skärmtid, bristande fysisk aktivitet, kost som leder till viktproblem, skolmisslyckande eller normbrytande beteende är kända. Problemet är att man saknar utvärderade program för hur detta ska hanteras.
• Medicinska insatser kräver läkarmedverkan.
  Elevhälsan har en extremt låg läkarbemanning. Enligt statistik från Sveriges Kommuner och regioner (SKR) ansvarar en skolläkare i dag för i genomsnitt 10 000 elever; motsvarande siffra i Finland är 2 100. Innan skolhälsovården organiserades hade Skolöverstyrelsen (Skolverkets föregångare) en heltidsanställd skolöverläkare och nära kontakter med ledande expertis inom barnhälsovården [5]. Det skickade tydliga signaler om att en helhetssyn på hälsa innefattar en läkarbedömning.
• Samverkan med professionerna måste fördjupas.
  Skolan behöver ta vara på professionernas och forskargruppernas kunskap kring hälsofrämjande program inom barn och ungas hälsa. Ett exempel på hur professionerna kan bidra är Svenska läkaresällskapets kunskapsöversikt med förslag till effektiva insatser [6] som bygger på sammanställningar av Världshälsoorganisationen, WHO, och nationella myndigheter. I den presenteras fem konkreta förslag till lösningar för att förbättra ungas psykiska hälsa. Det handlar om fysisk aktivitet, digitala medier, livskunskapsprogram, kunskaps- och betygskrav anpassade till ungas utveckling och förutsättningar samt tidig upptäckt av och stöd till unga med risk för sämre psykisk hälsa.

När Skolläkarföreningen firar sitt 100-årsjubileum 29–30 september 2022 handlar programmet om att belysa dagens hälsoutmaningar utifrån vad vi kan göra åt dem i professor Axel Keys anda från 1885: »Ett nytt skede måste komma, då pedagoger och skolläkare räcka varandra handen«.