Trots att medierna för länge sedan försvunnit sitter de där i huvudentrén på sjukhuset i Sollefteå med sina västar på sig. De håller vakt och fortsätter att protestera mot att förlossningen stängdes och akutverksamheten försvann från Sollefteå sjukhus 2017. Vad driver dem?

Svaret får vi kanske om vi tittar på hur den svenska sjukvården fungerar i sommartid. Då ser man problem nästan överallt i akutsjukvården, men också på många ställen i primärvården. Ambulanserna kör förbi avlövade sjukhus. De små sjukhus som en gång bar upp akutsjukvården och som var en trygghet för befolkningen på mindre orter ligger nu för fäfot i akutsjukvården. Ibland finns där en effektiv och högkvalitativ elektiv operationsverksamhet dagtid, men den bidrar föga till akutverksamheten.

Strukturrationaliseringen av svensk sjukvård har fått katastrofala konsekvenser. Ofta försöker man skyla över detta monumentala misslyckande med att hänvisa till medicinens subspecialisering och stordriftsfördelar på de stora sjukhusen. De små sjukhusen är nu så anorektiska att de ibland inte klarar ens de enklaste akuta tillstånden, och ambulanserna väljer då ofta att köra förbi, då det annars blir för osäkert för patienterna.

På de stora sjukhusen är väntetider på akutmottagningarna på över ett dygn inget ovanligt. Ivo utdelar varningar och viten utmätes utan att bättring sker. På vissa håll i landet kapsejsar stora akutmottagningar helt och ambulanssjukvården får ansvaret för riskabla sekundärtransporter med instabila patienter till andra stora sjukhus många mil bort. Personalen flyr och avdelningar kan inte hållas öppna. Alla yrkesgrupper i vården förefaller missnöjda med sina uppdragsgivare och ledningen i respektive region. Avståndet mellan byråkraterna och dem som arbetar på golvet är större än någonsin.

På universitetssjukhuset får den unga ST-läkaren plötsligt bli senior i sommarnatten och ska likt en Sven Dufva fäkta ensam »på bron« utan vårdplatser att erbjuda, en primärvård som inte räcker till och där ingen ansvarig ledning finns som kan försvara när misstagen sker. Regionledningarna är långt borta medan vårdkoordinatörerna tvingas ta risker med patienter som läggs på fel avdelningar.

Hur hamnade vi här? Svaret är toppstyrning, politisering och respektlöshet för den medicinska professionen.

Hur löser man detta? Regionledningarna måste börja med att be dem som sitter i sina västar i huvudentrén i Sollefteå om förlåtelse för den repression man utövat mot alla visselblåsare och för den inbilskhet och oginhet man visat mot de operativa medarbetarnas krav på arbetsmiljö och rättmätig lön.

Sedan fortsätter man sin förlåtelseturné till alla andra små sjukhus som råkat ut för nedläggning av förlossningen, ortopedin, akutkirurgin och akutverksamheten. Hässleholm, Trelleborg, Kiruna, Lindesberg, Strömstad, Katrineholm – listan är lång …

Efter det får man be primärvården om ursäkt för att man lovat satsningar men aldrig infriat löftena om en bärkraftig och stark primär sjukvård. Slutligen får regionledningarna lova att avskaffa sig själva och arbeta för en samlad nationell sjukvård där den medicinska professionen får arbeta ifred med kärnverksamheten och återupprätta den arbetsglädje och stolthet som behövs på varje arbetsplats i vårt avlånga land.

Sjukvårdsmänniskor älskar nämligen sina arbeten och vill arbeta med människor – inte kämpa mot ett toppstyrt ineffektivt sjukvårdssystem. De operativa medarbetarnas lojalitet och kall har utnyttjats alltför länge.