Kunskapsstyrningens roll i sjukvården debatteras flitigt. Syftet med kunskapsstyrningen är enligt Sveriges Kommuner och regioner (SKR) att skapa »en mer kunskapsbaserad, jämlik och resurseffektiv vård av hög kvalitet« [1]. En god tanke, men vårdprogram och personcentrerade sammanhållna vårdförlopp gör ingen skillnad i sig. Precis som Myndigheten för vård- och omsorgsanalys rapporterat [2] måste ett antal förutsättningar, som många gånger saknas idag, finnas på plats för att SKRs förhoppningar ska kunna infrias.

  • För det första måste läkaren ha utrymme för att på sin arbetstid söka upp, läsa och reflektera över innehållet i vårdprogrammen.
  • För det andra måste den lokala sjukvårdsorganisationen ha kompetens och kraft att implementera vårdprogrammen.
  • För det tredje måste alla kliniker som vårdprogrammen innefattar ha resurser att erbjuda utredning och vidare handläggning inom de tidsramar som vårdprogrammet stipulerar.

Enligt SKR har de 26 nationella programområdena cirka 120 kunskapsstöd (varav 68 primärvårdsrekommendationer) i »pipeline« kommande år [3]. Därutöver ska de 35 personcentrerade sammanhållna vårdförlopp för 29 olika hälsotillstånd samt de kunskapsstöd som redan färdigställts också hanteras av primärvården. Det är uppenbart att mycket omfattande resurser krävs för att omsätta dessa riktlinjer i praktiken – resurser som i många fall tas från faktiskt patientarbete.

Effekterna av kunskapsstyrningen är mig veterligen inte studerade. Huruvida tusentals sidor riktlinjer som ska appliceras i det dagliga arbetet leder till bättre och mer jämlik vård för patienten – som SKR hoppas – är högst oklart. Ur allmänmedicinskt perspektiv kan dessutom nyttan av separata vårdprogram för enskilda diagnoser ifrågasättas, då majoriteten av de patienter som har störst behov av vård ofta berörs av flertalet vårdprogram och personcentrerade sammanhållna vårdförlopp. Hur dessa ska skapa en gemensam helhet för patienten finns det inga riktlinjer för.

Med dessa oklarheter är det högst förvånande att SKR valt att införa vårdprogram och vårdförlopp på bred front direkt. Ett ordnat införande i utvalda regioner, med matchade kontrollregioner, hade skapat ypperliga möjligheter att öka kunskapen om kunskapsstyrning.

Antalet forskningsfrågor som behöver besvaras för att legitimera kunskapsstyrningen är stort:

  • Hur implementeras riktlinjer effektivast?
  • Vilka hälsoekonomiska effekter har kunskapsstyrningen?
  • Hur påverkas den medicinska kvaliteten av vårdprogram och personcentrerade sammanhållna vårdförlopp?
  • Hur påverkas vårdpersonalens arbetsmiljö av ett ständigt flöde av nya rekommendationer och föreslagna arbetssätt?

Allt vi gör i hälso- och sjukvården har en alternativkostnad – resurserna hade kunnat användas till något annat. Därför är det essentiellt att kunskapsstyrningens förmåga att skapa »en mer kunskapsbaserad, jämlik och resurseffektiv vård av hög kvalitet« nu studeras enligt vetenskapliga principer.