Valrörelsen och valresultatet innebär ett historiskt nederlag för oss som tror på en solidarisk politik och ett rättvist samhälle. Nu behöver vi samla energi och fundera på våra strategier under en framtid som riskerar att innebära försämrade levnadsvillkor för grupper med svag ställning i samhället. Det är också hög tid för oss att engagera oss på våra arbetsplatser; kanske har politisk organisering bortom partipolitiken aldrig varit viktigare.

Efter valet har ett citat från den brasilianska konstnären Thereza Nardelli spridits: »Motståndets första grund: ingen släpper någon annans hand.« Denna valutgång kommer att slå olika hårt mot olika delar av befolkningen. Det är nu vi ska kroka arm med våra kollegor och våra patienter.

Nu mer än någonsin ska vår solidaritet med andra yrkesgrupper prövas. De ojämlikheter som redan finns mellan utrikesfödda och inrikesfödda riskerar att öka, liksom rasismen i vården [1-4]. Vi måste stå upp för antirasismen varje dag.

Socialmedicinens grundare Rudolf Virchow påminde oss om hur medicinen är tätt sammankopplad med politiken. Enligt Wirchow måste medicinen peka ut problemen, medan politiken måste försöka lösa dem. Vi behöver nu

  • (fortsätta) vittna om hur vårt socialförsäkringssystem slår hårt mot våra patienter, hur vissa befolkningsgrupper är sjukare och kommer till oss oftare, hur andra inte har tillgång till vård
  • vittna om att vi behöver skicka hem patienter som egentligen är för sjuka, att våra sjuksköterske- och undersköterskekollegor går på knäna, vilket även vi gör allt oftare när arbetsmiljö och inflytande över vården försämras
  • vittna om att vi saknar resurser för det förebyggande arbetet.

Riksdagspolitiken och valutgången kommer att få konsekvenser, och vi är övertygade om att vi måste organisera oss politiskt på våra arbetsplatser för att i grunden förändra vården. Tillsammans med kollegor kan vi ställa kollektiva krav om bättre arbetsvillkor och bättre vård för våra patienter.

Regionvalet, det som kallats det glömda valet, innebar på många håll framgångar för den mer solidariska politiken. Vi har hört vallöften från både rikspolitiker och regionpolitiker, från såväl höger som vänster. Resurserna ska öka, köer ska kortas och löner för sjuksköterskor ska höjas. Dessa löften ska följas upp, och våra folkvalda behöver visa politisk handlingskraft att omfördela resurser från de extremt rika till välfärd och resurssvaga hushåll.

Bortom de mest akuta frågorna drömmer vi om en sjukvård där vårdcentraler etableras där de största behoven av vård finns och där sjukstugor och förlossningskliniker i Norrlands inland inte hotas av nedläggning. Vi drömmer om en hälso- och sjukvård utan privata vinstintressen.

Vinsterna i skolan har kritiserats från både höger och vänster under valrörelsen – mer tyst har det varit kring vinstuttagen ur vården, som årligen dränerar våra verksamheter på resurser. Privata sjukvårdsförsäkringar blev ingen stor valfråga, men precis som vinstintresset sätter de grunden för sjukvården, att den med störst behov ska gå först, i gungning.

Dessa frågor behöver stå högt upp på den politiska agendan, inte bara i en valrörelse utan i det kontinuerliga samtalet om hur vi vill att vården ska organiseras. Utifrån ett sådant synsätt är varje dag en valdag.