Ett aktuellt patientfall illustrerar tydligt den akuta krisartade situationen inom svensk sjukvård:
En eftermiddag för ett par veckor sedan halkade en ensamboende man i övre medelåldern på en badbrygga utomhus. Mannen ådrog sig en svår skada i vänster överarm och fördes med ambulans starkt smärtpåverkad till ortopedakuten på ett av Region Stockholms akutsjukhus. Väl där fick han ligga på en brits i en korridor.
Röntgen togs i två omgångar och visade en vänstersidig överarmsfraktur. Mannen ringde mig på sin mobil på kvällen. Han hade då fått beskedet att han skulle bli kvar på ortopeden och opereras någon gång under natten. Han medicinerades med starka värktabletter.
Morgonen därpå ringde mannen till mig hemifrån. Vid midnatt hade en annan läkare än den han träffat tidigare nu bedömt att han kunde skickas hem och invänta kallelse till operation. Mannen försökte förgäves protestera och säga att han som ensamboende hade svårt att klara sig hemma, och också hade svårt att ta sig hem mitt i natten.
Mannen blev lovad hjälp med hemtransporten, men tvingades till slut smärtpåverkad, uthungrad och uttröttad med en bruten – icke opererad – överarm ensam stappla ned till en taxistolpe en bit bort från ortopedakuten vid tretiden på natten. Med sig hade han en påse starka värktabletter och också recept på sådana. Som tur var fanns det en taxibil inne och han kom hem välbehållen. En vecka därefter kallades mannen in till operation av överarmen. Operationen avlöpte väl.
Hur kan ett sjukhus – mitt i natten – skicka hem en patient som bor ensam, och som ännu inte opererats för en bruten överarm, utan att ens hjälpa till med hemtransporten?
Under många år har läkare och andra vårdarbetare påtalat de ökande problemen inom svensk sjukvård: otillräckligt med vårdplatser, en överbelastad akut sjukhusvård, en arbetsmiljö med stressad och utarbetad vårdpersonal, och en primärvård med stora bemanningsproblem. Alla dessa problem hänger samman och påverkar varandra.
Ansvaret för sjukvårdens krissituation ligger hos våra sjukvårdspolitiker som inte i tillräcklig grad lyssnat på och tagit hänsyn till vårdprofessionernas synpunkter.
För att komma tillrätta med sjukvårdens allvarliga problem föreslår jag därför att det inrättas dels en nationell kriskommission, dels en kriskommission i varje region.
I kriskommissionernas arbete bör utgångspunkten vara Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf, där det bland annat står att målet ska vara en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen, och att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.
