Postinfektiösa tillstånd kräver kunskapsstyrning

Risken för långvarig allvarlig funktionsnedsättning efter covid-19-infektion har inte uppmärksammats tillräckligt i Sverige trots pågående smittspridning. Postcovid, eller med en internationell term PACS (postakut covid-19-syndrom), är ett globalt folkhälsoproblem [1, 2]. Nästan alla åldersgrupper drabbas, och dagens vacciner eliminerar inte risken för postcovid [3]. Samtidigt läggs lärandecentrum som byggts upp inom vården ner [4], och värdet av diagnostik och högspecialiserad vård ifrågasätts [5-7].

Riksdagen har nyligen bifallit en motion om inrättande av ett nationellt kunskapscentrum för ME/CFS, men ett motsvarande för postcovid får avslag [8]. Det är hög tid att ge kunskapsstyrningen för dessa närliggande postinfektiösa syndrom ett nödvändigt gemensamt lyft.

På 1850-talet kämpade vårdhygienens fader Ignaz Semmelweis med att förkasta humoralpatologin. I en krönika i Läkartidningen [9] beskriver artikelförfattaren dåtidens skräck för dödlighet i barnsängsfeber, och hur omvärlden bidrog till att stjälpa Semmelweis teori. Semmelweis prövade dock sina hypoteser systematiskt tills den experimentella handdesinfektionen sänkte dödligheten, men trots framstegen verkade han i motvind.

I avsaknad av bevis för patofysiologiska processer ifrågasätts allvarliga symtom även i dag som social smitta [2, 5, 6]. Nobelfirandet påminner oss årligen om all den kunskap som återstår att upptäckas. Samtidigt tycks postcovid-pandemin lämnas i den somatoforma skamvrån: Varför? Kan det, som författaren till krönikan i Läkartidningen resonerar [9], bero på en icke-konstruktiv skepsis inom professionen, och den självgodhet som finns i varje kunskapssamhälle där man försvarar det etablerade och misstänkliggör det nya? Låt oss i så fall undvika detta.

Att hävda att postcovid och dysautonomi omöjligt kan ha somatisk grund [6], genom att hänvisa till den stora mängden rapporter om mångfasetterade symtom (inklusive ångest), är lika fel som att hävda att cancer inte kan ge upphov till en varierande symtombild. Precis som inom cancervården måste vi i stället genom biomarkörforskning och studier av subgrupper mejsla fram underdiagnoser som har olika genes, prognos och behandlingsstrategier.

Att bygga evidensbaserad multidisciplinär vård kräver nationellt samordnade professioner. Här kan vi lära av historien och inspireras av cancervårdens framsteg. Symtomfokus, oro eller sjukdomsidentitet kan förvisso utgöra hinder för individen att leva ett så friskt liv som möjligt [10]. Det sker även vid cancer, men utan att vi drar slutsatsen att utredning gör människor sjukare eller att forskning och patientföreningar är av ondo [6]. Risken med att felaktigt diagnostisera postcovid bör dock i sammanhanget betraktas som liten i förhållande till risken med att inte erbjuda adekvat vård till svårt sjuka patienter.

Tack vare framsteg inom proteomik och genomik är precisionsmedicin numera kärnan i vården av ovanliga ärftliga diagnoser och cancer. Covid-19-pandemin kommer med all sannolikhet att driva på en kunskapsrevolution inom immunologi och metabolomik. Inom cancerområdet finns numera metoder för att mäta canceraktivitet via cellfritt DNA i blodet hos en patient som vi i dag skulle förklara cancerfri [11]. Testen är dock inte i kliniskt bruk. Metoder som kan identifiera biomarkörer för postcovid är inte heller tillgängliga ännu [12].

Det är vår skyldighet att driva på den translationella utvecklingen »från bänk till bädd« och från misstro till nyfikenhet. Detta kräver högspecialiserad diagnostik och multidisciplinär kompetens – inklusive den allmänmedicinska.

Patofysiologin bakom det postvirala paraplysyndromet PACS är komplex, och kartläggningen har bara börjat [13]. Det är nu upp till vårdens aktörer – vårdgivare, forskare och regionala sjukvårdspolitiker – att agera för nationell samverkan för en jämlik och förstklassig vård inom postinfektiösa sjukdomstillstånd, vilka dessvärre riskerar att hänföras till gruppen folksjukdomar.