I en ordväxling mellan två psykiatrer i tidningen Forskning & Framsteg [1, 2] gäller grundfrågan en uppmärksammad artikel i tidningen Molecular Psychiatry [3], där författarna drar slutsatsen att det inte finns någon koppling mellan serotonin och depression, och inte heller någon evidens för att depression skulle orsakas av låg aktivitet eller låga nivåer av serotonin.

Glädjande nog berörs även en annan och kanske mer jordnära fråga: spelar det någon roll vilka förklaringsmodeller vi kommunicerar till våra patienter? Debattörerna diskuterar huruvida läkare förklarar för sina patienter att de lider av »serotoninbrist«.

Serotoninhypotesen utgör bara ett exempel – frågan är mycket större än så.

Språket formar vilka tankar som går att tänka. Ord spelar roll. Det räcker med att betrakta hur totalitära stater hanterar minoritetsspråk eller krigspropaganda för att förstå att språket inte är en trivialitet.

Olika information om biverkningar, förväntad smärtupplevelse eller accidentella fynd kan påverka patienternas upplevelse av företeelserna [4]. Sjukvårdspersonal använder därtill ständigt metaforer för att förklara medicinska fynd, tillstånd eller åtgärder. Ofta har varje enskild vårdgivare sin egen repertoar av liknelser.

Inom cancervården har man både studerat hur cancer beskrivs av patienterna [5] och om cancer bör liknas vid en »kamp« eller en »resa«, och vilka effekter det kan få för patienterna [6]. I primärvården har man undersökt hur vårdpersonal kommunicerar med patienterna angående feber. Projektet ingår i ett större projekt vars syfte är att förbättra antibiotikaförskrivningen [7].

Läkekonsten har i alla tider involverat språket. Psykiatrin är inget undantag [8], trots att vissa patienter säkert blir mer hjälpta av piller än prat. En forskargrupp har publicerat en lista på 50 ord inom psykologin och psykiatrin som inte bör användas på grund av sin tvetydighet eller ofta felaktiga användning, exempelvis »underliggande neurobiologi«, »kemisk obalans« och »hjärnaktivering« [9].

Att psykiska sjukdomar skulle kunna beskrivas som »hjärnsjukdomar« har också kritiserats på rent konceptuella grunder [10]. Ett exempel på hur medicinsk information kan ha bidragit till negativa upplevelser är en patient som utvecklat suicidalitet på grund av den »brännande känslan av hur antikroppar attackerar mina organ«. Ett annat exempel är en patient som efter att ha gått till en psykolog yttrade: »Jag trodde att jag mådde ganska bra, men nu har jag förstått att jag har mått dåligt jättelänge.«

Frågan går att studera empiriskt, och den pågående debatten [1, 2] belyser vikten av att mer systematiskt undersöka ordens roll i psykiatrin med den övergripande frågeställningen: hur påverkas patienten av medicinsk information? Oavsett förklaringsmodell för psykisk sjukdom behöver informationen som ges till patienten paketeras språkligt. Vilka ord beskriver verkligheten bäst? Vilka ord riskerar att skada patienten? Vilka ord kan ha en salutogen effekt?

Den lingvistiska forskningen av ordanvändning och metaforer har en mer än 40-årig historia [11, 12]. Ett lingvistiskt perspektiv öppnar för möjligheter att hitta svar på vad vi som vårdgivare bör säga och inte [13]. Det är konkret, patientnära och kliniskt applicerbart.

Språket är ett av vårdens många verktyg och förtjänar att behandlas som ett sådant. Låt inte debatten handla enbart om vem som har träffat flest patienter eller gjort mest forskning. Lyft in språket och studera frågan.