I april 2021 skrev jag en debattartikel i Läkartidningen om den kraftigt förhöjda risken för suicid och suicidförsök hos utlandsadopterade [1] samt den förhöjda risken för slutenvård för alkohol- och narkotikamissbruk och insjuknande i tvångs-/ångestsyndrom och ätstörning jämfört med normalpopulationen.

Som åtgärd föreslogs inrättandet av specialistpsykiatrisk vård för utlandsadopterade och ett nationellt kompetenscentrum som kan bistå och vägleda vid bland annat röttersökning, ansökan om medborgarskap och namnändring. Samma krav framfördes av över hundra psykologer, läkare, socionomer och sjukvårdspersonal i ett upprop i Dagens Nyheter [2].

Det har nu gått ett drygt år sedan debattartikeln i LT, men det saknas fortfarande specialistpsykiatrisk vård för utlandsadopterade, trots att ytterligare forskningsrapporter understryker behovet.

  • En svensk studie visar att transnationellt adopterade löper 2,33 gånger högre risk att insjukna i slutenvårdskrävande psykos jämfört med den svenskfödda populationen [3].
  • I en amerikansk intervjustudie hade samtliga deltagare utsatts för adoptionsrelaterade och rasistiska mikroaggressioner såväl inom som utanför familjen [4].
  • En italiensk enkätstudie visar att utlandsadopterade är extra sårbara för mobbning och att sårbarheten ökar om individen i hög grad identifierar sig med adoptivgruppen [5].
  • En »pinfärsk« norsk studie av nära 50 000 universitetsstudenter visar ökad risk för ångest, självskada, självskadetankar, suicidtankar och suicidförsök hos utlandsadopterade jämfört med hos icke-adopterade studenter [6].

I Sverige erbjuds den som vill adoptera ett bidrag på 75 000 kronor/barn [7]. Däremot måste utlandsadopterade själva stå för de kostnader som konsekvenserna av en adoption kan medföra, bland annat återresor till hemländerna, tolkning, språkkurser, avgift för ansökan om namnändring och dubbelt medborgarskap, juridisk expertis, terapi och DNA- och gentestning. Alla vill inte forska i sin bakgrund, men det är oacceptabelt att de som vill det hindras av ekonomiska skäl.

Många adopterade känner inte till sin ärftlighet och familjehistoria, något som är av stor vikt för identitetsskapande och adekvat medicinsk vård [8]. Utlandsadopterade kan bära på gener som ökar risken för cancer, autoimmuna sjukdomar, enzymbrist, blodsjukdom och livshotande överkänslighet. Okunskap om detta kan leda till oro och ångest [9] och i värsta fall få fatala konsekvenser, vilket jag själv bevittnat som yrkesverksam läkare.

Trots ett gediget vetenskapligt underlag som talar för behovet av specialiserade insatser dröjer åtgärder från myndigheterna. Efter Dagens Nyheters avslöjande om oegentligheter i svensk adoptionsverksamhet [10] tillsattes en utredning som ska vara färdig november 2023 och som bland annat ska utreda behovet av adoptionsspecifikt stöd [11]. Jag menar att det inte krävs ytterligare en utredning av sådant som sedan flera decennier slagits fast i såväl svensk som internationell forskning.

Under rådande premisser bryter Sverige mot hälso- och sjukvårdslagens krav på en god vård på lika villkor för hela befolkningen.

Som ST-läkare i psykiatri uppmanar jag berörda instanser att skyndsamt inrätta ett nationellt expertcentrum för postadoptionsstöd med juridiskt, socialt, psykologiskt och medicinskt stöd som ska tillhandahålla vägledd gentestning, avgiftsbefriat traumainformerat samtalsstöd och specialistpsykiatrisk vård; detta för att säkerställa att hälso- och sjukvårdslagen följs för utlandsadopterade [12].