I en debattartikel i Läkartidningen (LT) [1] hänvisar författarna till en kulturartikel i LT om Ignaz Semmelweis [2]. Artikeln belyser betydelsen av hypotetisk–deduktiv metod: Semmelweis ställde upp sin hypotes om likpartiklar, testade denna med handtvätt, och kunde observera sjunkande fall av död i barnsäng.

Författarna till debattartikeln liknar det motstånd Semmelweis teorier mötte med den kritik teorier kring postcovid möter i dag. De frågar retoriskt om detta kan bero på en »icke konstruktiv skepsis« hos professionen och ett självgott misstänkliggörande av det som är nytt.

Att jämföra kritik mot den teori man framför med kritik mot historiska paradigmskiften är ett vanligt logiskt felslut [3]. De flesta teorier klarar inte kritisk prövning, och en stor del av vetenskapligt publicerade fynd är felaktiga [4]. Att samtidigt vara nyfiken och misstrogen är nödvändigt för god vetenskap. Det går utmärkt att respektera och värdera patienters symtom och upplevelser, och samtidigt behålla en sund skepsis till tveksamt underbyggda patofysiologiska teorier. Postinfektiösa symtom har en historia av kontroversiella diagnoser som kronisk borrelia och myalgisk encefalomyelit [5]. Långtidscovid är en diagnos skapad av patienter på sociala medier [6]. Detta belyser den nödvändiga konstruktivistiska förståelsen av diagnoser.

Karin Johannisson skriver i LT [7] att en aspekt av varje diagnos är sjukdom som kulturell konstruktion. Vidare skriver hon: »Att hävda att sjukdomsdefinitioner är socialt skapade väcker fientlighet. Läkare tycker att deras kompetens ifrågasätts, patienter att deras sjukdomar gör det. Kring de nya diagnoserna uppstår hetsiga debatter« [8]. Att påminna sig om detta kan förhoppningsvis inspirera till att försöka dämpa ett ofta affekterat samtalsklimat. Att som debattörerna benämna somatoforma tillstånd som »skamvrån« förstärker den ofruktsamma dikotomin mellan medicinska tillstånd (med hög status) och icke-medicinska tillstånd (med låg status) [8], och förringar den stora patientgrupp som lider av tillstånd där sjukdomsmekanismerna inte enbart består av biomedicinska faktorer.

Vi delar inte påståendet att precisionsmedicin är kärnan i cancervården. Det finns hoppfulla framgångar, men generellt har bara en liten andel av cancerpatienter en potentiell nytta av precisionsonkologi, och evidensgraden är svag [9, 10]. Precisionsmedicin är också förbunden med risk för medikalisering och överdiagnostik [11].

Att tro att genomik, proteomik eller andra »omiker« helt ska kunna förklara postcovid vilar på en kunskapssyn där reella orsaksförklaringar ses som något som främst sker på cellnivå. Antagandet att detta gäller postcovid riskerar att viktiga, potentiellt påverkbara, orsaksfaktorer missas. Vår erfarenhet är att postcovid har mycket få likheter med cancer, men överlappar med stressyndrom, utmattningstillstånd och funktionella tillstånd. Patienter är hjälpta av insatser hämtade från kunskap om detta [12].

För att förstå postinfektiösa syndrom och kunna hjälpa den enskilda individen behövs mer forskning som tar ett helhetsgrepp om psykologiska, sociologiska, antropologiska och biologiska perspektiv [13]. Den biopsykosociala modellen kan vara ett verktyg för att lyckas med detta [14]. Detta är också precisionsmedicin, som här handlar om att förstå hela den person man har framför sig, och inte bara på cellulär nivå.

Läs repliken:
Författarna har missförstått vår avsikt

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Carl Sjöström har erhållit föreläsningsarvoden från olika läkemedelsföretag i fortbildningssammanhang och driver sajten www.funktionellasymptom.se. Henrik Vogt är initiativtagare till och leder Recovery Norway.