Vem är läkaren? Antagligen har du, liksom jag, ställt dig den frågan. Att bli bekväm i »kostymen« tar några år för många av oss, men vad händer när kostymen ändrar form? Läkarens roll har ändrats genom tiderna, men frågan är om vi inte står inför en transformation utan motstycke.

Under de senaste århundradena har läkaren gått från att erbjuda en tveksam hälsomässig nettoeffekt till att ge riktig bot. Läkaren var historiskt en helare som erbjöd omtanke och medkänsla och som hade förmåga att se den enskilda människan i brist på evidensbaserade behandlingar [1].

I och med den vetenskapliga revolutionen och den moderna medicinens intåg samt industrialiseringen gavs både teoretiska verktyg, teknisk förmåga och ekonomi att bekosta specialiserad medicinsk utredning och behandling. Att överleva livshotande sjukdomar var nu möjligt, och läkarens behandling blev uppskattad – inte bara fruktad. Läkarprofessionen fick genom ett nytt samhällskontrakt [1, 2] monopol på sin utövning, yrkesmässig autonomi, god ekonomisk ersättning och hög status. Helarrollen kunde kombineras med en professionell roll.

Jag inte är ensam om att uppleva läkarens identitetskris. En orsak kan vara att vi tappar många av de privilegier vi haft sedan 1800-talet. Frustrationen över byråkratiseringen och »förpappringen«, som filosofen Jonna Bornemark så träffande beskriver vårt pm-styrda vårdsystem [3], kan allt oftare höras i fikarummen och läsas i debattartiklar och Twittertrådar. Systematiskt för vi oss själva och patienterna genom kliniskt utstansade stuprör med litet utrymme för personlighet och läkekonst.

God ekonomisk ersättning? Statistiken visar att läkarkåren hamnar efter i löneutvecklingen [4]. Ändå ligger säkerligen den mest fundamentala förändringen av vår yrkesidentitet framför oss, nämligen utmanandet av monopolet för vår yrkesutövning. Legitimationen är en garant för läkarens monopol, men kan urholkas av en komplex problemlösningsteknologi – artificiell intelligens (AI).

AI-algoritmer kan redan bedöma röntgenbilder, hudförändringar och ögonbottenfoton lika bra som eller bättre än specialistläkare [5, 6]. När det analytiska arbetet, att ställa diagnos och utvärdera risk, utförs av intelligenta algoritmer tappar läkaren monopolet. Det finns juridiska och etiska problem med att låta algoritmen vara doktor, vilket gör att läkaren åtminstone på papperet kommer att vara beslutsfattande i den närmsta framtiden [7], men det gör inte debatten om vår roll mindre brådskande.

Statusmässigt kommer detta århundrade sannolikt att innebära en förlust för kåren. Känslan är att det redan startat. Vi kläms mellan byråkratiserade styrsystem, bristande politisk vilja till dräglig arbetsmiljö, sämre ekonomisk kompensation och intelligenta algoritmer.

Söker man primärt pengar och status är nog läkaryrket inte det bästa valet, men vi har samtidigt en oerhört spännande och omvälvande tid framför oss där teknologin erbjuder fantastiska möjligheter till förbättrad diagnostik och prediktion. Jag tror att vi behöver föra en diskussion om hur vi vill definiera oss själva och vår yrkesroll för att bättre kunna tjäna patienterna utan att gå sönder av interna slitningar och orimliga förväntningar på vad rollen ska erbjuda.

Det samhällskontrakt som byggdes upp under 1800-talet behöver omdefinieras – ett samtal där vi måste delta. Kanske får vi delegera mycket av det analytiska tänkandet till intelligenser med större informationsdatabas än vi förfogar över och kanske får vi återgå mer till rollen av helare – en vägvisare i vården som erbjuder medkänsla och omtanke, och som ser och upplever personen framför oss, inte bara diagnosen. Det är en uppgift ingen algoritm i världen klarar av.