När man studerar forskning om kost vill man självklart att studier på området ska förmedla kunskap om vilken typ av mat man bör, alternativt inte bör, äta. Detta framgår dock inte i alla studier, vilket skapar förvirring och ett behov av en expertis som förklarar vad studierna visar.

Studier som beskriver kost i termer av näringsämnen – vanligen protein, fett och kolhydrater – är vanliga när LCHF-kost (low carbohydrate, high fat) och så kallad keto-diet jämförs med annan kost [1-5]. Samtliga dessa studier visar att lågkolhydratkost är att föredra.

I vissa studier beskrivs försökskosten, men inte kontrollkosten. Det är dock viktigt att även presentera kontrollkosten noggrant för att försökskosten ska kunna utvärderas. Tillverkar man en dålig kontrollkost riskerar en mindre bra försökskost att verka bra trots att den kanske inte är det, och till och med skulle framstå som dålig i jämförelse med en bra kontrollkost. Studierna [1-5] är i detta hänseende obegripliga.

När det gäller näringsämnena protein, fett och kolhydrater finns såväl många olika typer som många olika livsmedelskällor. Speciellt när det gäller kolhydrater är livsmedelskällorna viktiga, exempelvis om det är fråga om tillsatt socker eller socker som ingår i frukt och bär.

Det är alltså inte bara beståndsdelarna i maten som är viktiga utan även hur de är bundna till varandra, den så kallade den botaniska strukturen [6-9]. Som exempel ger äppeljuice, äppelmos och äpplen olika mättnad trots att de har ungefär samma näringsinnehåll. Frukt ger hög mättnad trots högt sockerinnehåll eftersom olika ämnen binder till varandra [8], och trots att sockerhalten är hög i bär minskar insulinpåslaget [9]. Detta beror på bindningar av socker till andra beståndsdelar i bären, som fibrer och fytokemikalier.

Den botaniska strukturen i livsmedel har även betydelse för tarmfloran. Vissa sockerarter (oligosackarider) från baljväxter som bönor, linser, ärter, kidneybönor, gula ärter och kikärter kan inte brytas ner i tunntarmen då de är för stora för att absorberas och det saknas enzymer för att bryta ner dem. Oligosackariderna kan därför ta sig ner i tjocktarmen. Dessa komplexa kolhydrater fungerar som föda åt de biljoner bakterier som lever i mag–tarmkanalen [10, 11]. Oligosackariderna stimulerar bakterietillväxt och skapar därmed en hälsosam tarmflora som håller immunförsvaret i trim, vilket bland annat bidrar till att minska risken för sjukdomar som cancer.

Det är alltså irrelevant att enbart tala om makronäringsämnena protein, fett och kolhydrater när man beskriver en studiekost, inte enbart på grund av den botaniska strukturen utan även på grund av att olika näringsämnen finns i ett sammanhang där de är omgivna av andra näringsämnen och fytokemikalier.

För att man ska kunna utvärdera koststudier är det med andra ord nödvändigt att ange vilken mat som getts till försöks- respektive kontrollgruppen. Detta är också nödvändigt för att vi ska förstå vilken mat och vilka livsmedel vi bör äta.

Genom att enbart beskriva en speciell kost med hjälp av makronäringsämnen skapar man en förvirring hos dem som vill tillämpa de resultat studierna beskriver. Beskriv mat och livsmedel – inte enbart näringsämnen. Gör koststudier begripliga.