Vårdens kunskapsstyrningsnämnd i Region Stockholm fick nyligen ta del av en sammanställning av hur regionförvaltningen ser på utvecklingen av den nationella högspecialiserade vården, såväl nationellt som regionalt [1]. Rapporten signalerar att det är dags att dra i handbromsen och tillsätta en nationell utvärdering av processen och dess systemeffekter.

Systemet för nationell högspecialiserad vård syftar till att på bästa sätt främja kompetensutveckling, forskning, undervisning och innovation inom sjukvården, så att vården kan komma patienterna till största möjliga nytta [2-6]. Den bärande idén är att högre volym ger bättre vårdkvalitet och bättre resursutnyttjande av infrastruktur.

Systemet ersätter den tidigare rikssjukvården, men flera problem kvarstår:

  • Vårdvolymer och vårdkvalitet hos utförare är inte en tydlig faktor för bedömning inför tilldelning av tillstånd för nationell högspecialiserad vård.
  • Det saknas en inbyggd kontrollmekanism för systematisk och regelbunden prövning av tillstånden, som nu gäller tills vidare utan möjlighet att överklagas.
  • Uppdragen är uppstyckade i smala områden, vilket begränsar överblickbarheten och möjligheten att göra korrekta konsekvensbedömningar avseende sammanhållen vård, akutuppdraget samt forskning och utbildning.
  • De sakkunniggrupper som föreslår områden för nationell högspecialiserad vård har kompetens inom sina respektive områden, men saknar såväl uppdrag som förutsättningar för att analysera helhetsperspektivet.
  • Äldre rikssjukvårdstillstånd omfattas inte av det nya uppdraget, vilket också försvårar en helhetsbedömning på systemnivå.
  • Om omformningen av uppdraget inte genomförs systematiskt, med en fastställd målbild för universitetssjukhus som grund, finns risk för utarmning av kompetenser och resurser hos mindre universitetssjukhus över tid.
  • De ekonomiska ersättningssystemen är oklara, och effekterna för regionerna kan inte överblickas.
  • Avgränsningen av nationell högspecialiserad vård leder till »randzonseffekter« inom de regioner där universitetssjukhuset inte får ett tillstånd; till exempel förloras kompetens av betydelse för ingående och närliggande medicinska områden.
  • Ett tydligt systemperspektiv kräver kunskap om den totala konsekvensen av många områden för nationell högspecialiserad vård, då de sammanvägda konsekvenserna kan skilja sig från den analys som sker i den uppdelade process som pågår.

I rapporten föreslås att

  • en tydlig övergripande målbild tas fram och en nationell utvärdering av processen görs för att möjliggöra en utveckling mot ökad patientnytta och stärkt systemperspektiv
  • tempot i genomförandet sänks till förmån för utvärdering
  • tidsbegränsade tillstånd övervägs för att säkerställa möjligheten att omforma eller avveckla uppdrag i takt med sjukvårdsutvecklingen
  • en miniminivå definieras för upprätthållande av universitetssjukvården och dess roll som utvecklingsmotor i varje samverkansregion, och att detta utgör en del av konsekvensanalysen vid beslut och tilldelning av nationell högspecialiserad vård
  • volym, kvalitet och systemeffekter tydligare beaktas i bedömningen inför tilldelningsbeslut.

Frågan är om Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell och vår nya sjukvårdsminister Acko Ankarberg håller med om problembeskrivningen och den föreslagna åtgärdsplanen.