Det kan, inte minst i primärvården, vara svårt att förhålla sig till den stora mängden ny kunskap som redovisas av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), Socialstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen, läkemedelsindustrin, leverantörer av journalsystem och andra källor [1]. Med en exponentiellt växande volym av evidensbaserad medicinsk kunskap blir det allt svårare att skilja ut vad som är kliniskt relevant.

Kan man i detta informationsöverflöd lita på sin egen beprövade erfarenhet? Kanske finns det, som Anders Överby och jag för rätt länge sedan skrev i Läkartidningen [2], områden som måste skyddas från sträng rationalitet? Ändå finns nog en fond av tyst kunskap, utan vilken boklig lärdom blir död kunskap [3].

Kan den genomsnittlige läkaren förstå – och eventuellt genomskåda – de inte sällan avancerade räknestycken som skulle belägga de presenterade resultaten? Är funna skillnader mellan jämförda grupper [4] verkligen betydelsefulla?

Hur ska man kunna undvika att själv bidra till spridning av medicinsk okunskap? Kliniskt beslutsfattande vilar förvisso på delvis osäker grund. Min tro är dock att erfarna kliniker har goda förutsättningar att väga samman vetenskap och praktik [5].

Dock har läkemedelsindustri och producenter av medicintekniska produkter ett betydande informationsövertag. Det borde ingå i den nationella handlingsplanen för ökad patientsäkerhet att minska sådana gap. Lars L Gustafsson och jag har i annat sammanhang framhållit behovet av sådana initiativ för uthållig vård – inte minst inom läkemedelsområdet [6].

Några fallgropar att undvika:

  • Finns tydligt formulerade frågeställningar – och hur besvaras dessa?
    Som läsare bör man vara observant på förrädiska »självuppfyllande hypoteser«. Vetenskapliga studier måste alltid prövas mot empirin, vara repeterbara och oberoende av vem som är den aktuelle forskaren, och möjlig bias hos denne.
  • Är använda begrepp och termer väl definierade?
    Terminologisk förvirring kan lätt skada medicinsk kvalitetsuppföljning och forskning. För att undvika terminologisk oklarhet är det lämpligt att använda Socialstyrelsens termbank vid definition av vårdens termer och begrepp [7].
  • Är studien viktig, och i så fall för vilka?
    Det förekommer inte sällan att vårdnära studier genomförs mer för att (ytterligare) meritera deltagande forskare och för att undvika »tomgång i kunskapsmaskineriet«.
  • Är studien representativ?
    Slumpen spelar sitt vilseledande spel även med de mest genomtänkta protokoll och deras praktiska genomförande. Mycket kan ändras på vägen genom digitala flöden. Det gäller att inte minst se upp med risken för selektionsbias (att de jämförda grupperna inte var jämförbara) [8].
  • Är studien etiskt motiverad?
    Vid planering av ett kliniskt forskningsprojekt är det viktigt att det från början tas ställning till om etikprövningslagen är tillämplig med krav på etisk granskning. Man bör inte heller som kritisk läsare befatta sig med studier som inte är etiskt granskade [9].

Bristfälliga studier torde sorteras ut i arbetet med nationella riktlinjer. Som Lars L Gustafsson och Mikael Hoffmann nyligen framfört skulle Sil (Svenska informationstjänster för läkemedel) kunna bli kärnan i ett framtida kunskaps- och beslutsstöd i vården [10]. Dock behövs skärpt uppmärksamhet inom vården på möjliga »agnar« i publicerade studier.