I en bra vård ges ingen plats för funkofobi

Viktigt ämne som inte lyfts tillräckligt ofta! Tror de flesta yngre läkare inte använder orden efterbliven eller mentalt retarderad längre. Men måste erkänna att orden rullstolsbunden och dövstum var nytt för mig att de uppfattas nedsättande? Det är i mitt tycke neutrala medicinska beskrivningar av ett tillstånd som det är viktigt att det framgår i journalanteckningar. Men jag förstår att mitt tycke är oviktigt och oväsentligt här. Skulle gärna lära mig korrekta och lämpliga uttryck. Upplys en ung läkare som trodde sig kunna detta hyffsat: vilka ord ska man använda istället? Kanske ni kan lägga till en liten ordlista?

Om uttrycket funkofobi avser diskriminering och hatbrott, diskvalificeras bruket av 'omoderna' ord/termer ifrån inklusion i detta begrepp. För det är viktigt att skilja på diskriminering och olämpligt språkbruk. Termer och ordval ändras över tid, och speglar inte automatiskt hur användaren tänker och agerar i praktiken, det blir svårare med åren att 'hänga med' i ordvalet(fråga mina barn..). Diskriminering är medveten eller omedveten negativ särbehandling av en individ eller grupp, baserat på förutfattade meningar eller okunskap. Det går till och med att argumentera för att positiv särbehandling kan vara diskriminerande, eller ojämlik.

Det går att jobba för att öka medvetenhet om eget beteende, inklusive ordval, egenkännedom, och minska okunskap, men jag ifrågasätter starkt att stämpla folk till höger och vänster som utövare av diskriminering och hatbrott utifrån ett inte helt med samtiden, eller i olika konstellationer och grupper inte helt modernt eller konsekvent språkbruk. Se till handlingarna i första hand!

Övriga förslag tycker jag är bra, men mycket av problematiken som beskrivs här kan jag se härrör mycket från medicinskt knepiga patienter/fall i kombination med brist på empati, tid och resurser i vårdapparatens samtid, dvs här råkar alla(typer av) patienter som inte är 'enkla' att handlägga, illa ut, inklusive gamla, mindre vältaliga, i underläge, missnöjda, inte autonoma, minoritetsgrupper, med ovanliga diagnoser m fl. Det är väl inte en funktionsnedsättning att vara 85 år och ta extra tid att klä av och på, och lägga fram sina besvär, eller vara ledsen och arg på vården vilket ofta vårdgivaren framför dem får klä skott för? Men de riskerar att behandlas på precis det sätt som avses med gruppen' funktionsnedsatta' av författarna. Alltså ifrågasätter jag termen 'funkofobi', det gör också att fokus flyttas från systemfel till individuella brister hos vårdutövarna.

Att vi i vården måste hantera det svåra i att generalisera för att hitta rätt diagnos och behandling, och samtidigt undvika att bias och förutfattade meningar leder till missade diffdiagnoser och mer adekvat behandling/bemötande, är inget nytt. Men det finns en brist av att stå upp och säga ifrån när tid, resurser och politik gör det svårt för vårdgivarna att ha närvaro och lugn att 'göra rätt' för samtliga kategorier ovan, inte bara 'funktionsnedsatta', vilket riskerar att bli en slasktratt för en delmängd patienter som blir oklart avgränsad, för det var väl inte det författarna avsåg? Och var skulle gränsen dras för vilka diagnoser som IVO ska acceptera som 'funkologiärende'?

Det är väldigt bra när nya ögon i en verksamhet(läs ex yngre läkare, studenter och utbildningsläkare)vågar identifiera och uttrycka saker som kunde fungera bättre, samtidigt vill jag varna för att tro att allting löser sig om 'doktorn får gå ytterligare en kurs', systemfel kan inte lösas på detta sätt(orimliga krav på vårdgivaren, bristande resurser osv). Läkarutbildningen ska lära ut att vara empatisk, ta sig tid, sätta patienten i centrum, individualisera vården osv. Denna del av utbildningen kan nog alltid förbättras eftersom det riskerar att hamna i skymundan med så mycket annat medicinsktekniskt som ska in i huvudet, därför tycker jag att ansatsen med artikeln är berömvärd, men om sen läkaren eller annan vårdutbildad efter utbildningen, accepterar chefer, arbetsgivare, arbetsförhållanden och politiker som inte inte tillåter att ni 'gör rätt', så har dessa aspekter av utbildningen nästan renderats värdelösa. För så ser vårdens mätbara, toppstyrda, valfläskbeslutade verklighet ut idag. Ställ krav, skriv avvikelser, byt arbetsplats, (så länge ni orkar). Finns dock en massa fantastiska kollegor därute som ändå lyckas stå i stormens öga med bibehållen förmåga att lyssna och 'göra rätt'. All heder till er!

Kram till er alla!
Anders Ortfelt, spec allmänmedicin

Min gamla släkting kunde aldrig förstå att man inte fick säga neger - hade man en mörk hudfärg så var man neger, och vad skulle det ha varit för fel på det?!?! Hon förstod sig heller aldrig på fördomar, för henne var varje människa en intressant individ, lika mycket värd som alla andra, och hon drog aldrig slutsatser om någon utifrån hens yttre. Att vara neger betydde för henne bara att ha mörk hudfärg.
Det gick aldrig riktigt att förklara för henne att ordet ändå var väldigt olämpligt, eftersom människor med mörk hudfärg blivit och blir diskriminerade i stor omfattning.


Det vi pratar om här är väl egentligen två olika saker? Dels diskuterar vi ett språkbruk, som kan uppfattas som stötande för den som blir beskriven med vissa termer (och här kan vi väl alla lägga många fler exempel? hur är det med "rökande", "överviktig", "missbrukare" osv?), men som inte säkert behöver innebära att den som yttrar orden har fördomar. Dels diskuterar vi själva funkofobin, dvs fördomar mot människor med vissa karaktäristika, som kan leda till att dessa människor får sämre bemötande och vård.

För mig är det viktiga i denna debattartikel att ni påpekar det faktiska förhållandet: vården är inte jämlik, och människor med vissa karaktäristika blir diskriminerade. Vårt språkbruk, som ni påtalar inte alltid är olämpligt, bidrar tyvärr till detta, vi lär varandra att behandla människor olika med hjälp av språket.
För mig var den stora ögonöppnaren "rullstolsbunden". Hittills har jag använt det på samma sätt som min gamla släkting använde "neger", en deskriptiv term för att säga att någon inte kan gå själv, utan behöver rullstol för bekväm förflyttning, utan att lägga några vidare värderingar i detta. Men sanningen att säga har jag aldrig träffat en enda människa som varit bunden till en rullstol. Jag ska skärpa mig!