Funkofobi är ett samlingsbegrepp för diskriminering och hatbrott mot personer med funktionsnedsättning. Cirka 20–30 procent av befolkningen i Sverige lever med någon form av funktionsnedsättning [1]. Funktionsnedsättningar leder ofta till ett stort behov av kontakter med vården. Tyvärr ser vi en systematisk funkofobi inom läkarkåren och på läkarutbildningen.

Vi är läkarstudenter, och våra erfarenheter från utbildningen speglar tyvärr attityder och åsikter i vården. Vi hör föreläsare använda begrepp – »mentalt retarderad«, »dövstum«, »efterbliven«, »rullstolsbunden« – som sedan länge uppfattas som stötande och nedsättande, utan att någon reagerar. När vi, som har kunskap inom området, påtalar problemet möts vi alltför ofta av oförståelse.

Det är inte bara i föreläsningssalen funkofobin ger sig till känna:

  • I kliniken pratas det ofta om och inte med patienter med funktionsnedsättningar.
  • På akuten har vi upplevt att man försöker undvika patienter med funktionsnedsättning då vårdförloppet kan bli mer komplicerat.
  • I primärvården upplever patienter med funktionsnedsättning att man inte tycks vilja möta deras behov av sådan vård som primärvården ansvarar för, utan hänvisar till specialist. Det händer också att symtom som patienten söker för bortförklaras som en följd av funktionsnedsättningen trots att det saknas evidens.
  • I journalanteckningar förekommer både felaktiga och funkofobiska uttryck.

Funkofobi är inte ett prioriterat område hos Inspektionen för vård och omsorg (Ivo), då det inte räknas som ett särskilt tillsynsområde. Diskriminering på grund av funktionsnedsättning kan anmälas till Diskrimineringsombudsmannen, som dock inte ska pröva eller utöva översyn över kvaliteten av vården, utan enbart pröva om diskriminering skett i lagens mening.

Att bedöma förutsättningar utifrån förutfattade meningar, utan att ha insikt om patientens livskvalitet, är tyvärr vanligt i vården. Man använder sina egna mått på livskvalitet och utgår från en fullt frisk person i stället för att utgå från patientens och familjens upplevelser. Därmed begränsas vården utifrån fel principer.

Vi välkomnar att barnkonventionen blivit lag. Den understryker allas lika värde oavsett funktionsnivå. Men lagar och föreskrifter måste också leda till handling. Vi stöter ibland på läkare som tar beslut baserade på funkofobiska föreställningar som inte ligger i linje med den värdegrund vården ska vila på. Läkarprogrammet lägger grunden för och förstärker sådana föreställningar, eftersom ett funktionshinderperspektiv ofta saknas i undervisningen.

Alla har rätt till en så bra hälsa som de har möjlighet att uppnå. Att endast gå efter journalanteckningar, utan att ställa frågan hur patienten upplever sin situation och livskvalitet, är ett hot mot individens hälsa.

Funkofobi inom vården är ett hot mot folkhälsan. Läkarprogrammet och andra vårdutbildningar måste utbilda studenter som kan identifiera och bemöta funkofobi. Framtidens vårdpersonal måste få verktyg för att kunna säga ifrån och göra rätt. Vi vill se nolltolerans mot funkofobi i vården, och kräver att

  • all vårdpersonal utbildas i hur funkofobi påverkar vården
  • alla vårdutbildningar inför undervisningsmoment om funkofobi
  • alla vårdenheter upprättar handlingsplaner för hur man hanterar funkofobi
  • diskriminering och kränkande behandling på grund av funktionedsättning blir ett särskilt tillsynsområde hos Ivo.