Läkaryrket är på många sätt fantastiskt och givande, men trots det överväger var tredje underläkare och var femte i läkarkåren att sluta [1]. Hur kommer det sig? Kan det vara så att vi inte längre får göra det vi är utbildade till och vill göra? Det finns allt mindre tid att om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta.

Den kliniska vardagen består av en överadministration och byråkrati som svällt sig så stor att det upptar den absolut största delen av arbetsdagen. Patienterna har inte blivit fler, men tiden med dem har minskat. Vi arbetar över och missar raster och luncher för att kunna lägga den lilla tid vi har på våra patienter. Till slut blir det svårt att överblicka alla uppgifter som måste göras. Det leder ofta till en känsla av otillräcklighet.

Gunnar Aronsson, professor i arbets- och organisationspsykologi, beskriver hur sidouppgifterna äter upp tiden: »Att utföra sin kärnuppgift blir man inte stressad av, det stärker i stället den egna självkänslan. Det som stressar är att man hindras från att göra det man har utbildat sig till, det man är professionellt kunnig i och det man vill göra« [2].

Svenska läkare är inte ensamma om att hantera en ökad byråkrati. Däremot är vi ensamma om att samtidigt arbeta i en konstant motvind orsakad av ett ineffektivt vårdsystem som saknar en tydlig styrning – ett utmattat vårdsystem som tar sig uttryck i vårdplatsbrist, otillräcklig tillgänglighet, bristande kontinuitet och ovärdigt långa väntetider.

Att arbeta i en sådan miljö kan skapa kronisk stress. Vi kan stå i situationer där vi behöver prioritera mot vår egen moraliska kompass. Vårt medicinska ansvar är detsamma, men det påverkas i ett utmattat vårdsystem där förutsättningarna för en god och nära vård försämras.

2016 kom SOU-rapporten »Effektiv vård«, som så tydligt belyser att det är vårdens styrning och organisation som skapar ineffektiviteten. Vårdsystemet saknar en tydlig sammanhållning, vilket skapar vård som annars kunde undvikas samt ger en ökad administration. Vården brister i kontinuitet när flera olika vårdaktörer deltar i patientens helhet, vilket också ger en överadministration [3].

Att ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för vården nu ska utredas är synnerligen välkommet. Det är hög tid för en omfattande strukturell reformering.

I början av 2000-talet genomfördes stora strukturella förändringar i Norge och Danmark. Ineffektiva regioner skars ner till färre och större för att få till stordriftsfördelar. Samtidigt flyttades finansieringen helt från regionerna till staten i Norge och till 80 procent i Danmark. Med statlig finansiering kom också ett tydligt skifte i ansvarsfördelning. Nu kunde staten ställa krav på regionerna och skapa en övergripande sammanhållning och styrning av vården [4, 5].

Reformerna gav resultat. I Norge ökade bland annat produktiviteten på sjukhusen och primärvårdens tillgänglighet, och kontinuiteten förbättrades. Även i Danmark ökade produktiviteten och vårdköerna minskade. Det infördes också obligatoriska hälsoavtal mellan kommuner och regioner som skapade samordning för sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande arbete och rehabilitering [5, 6].

Med ett ökat statligt ansvar, färre regioner och en genomgripande nationell samordning skulle förutsättningarna för att få bukt med dagens ohållbara sjukvårdssituation klart förbättras. Det är först när vi löst de strukturella grundproblemen som vi på riktigt kan ta itu med arbetsmiljön och byråkratin och börja blicka framåt.

För att kunna tackla framtidens utmaningar krävs en styrning som tydligt driver vården mot gemensamma mål. Låt oss tillsammans stå bakom en statlig sjukvårdsreform och förbättra vården både för oss och patienterna.