Jag var på väg till en patient för att ha ett brytpunktssamtal. Onkologen hade lagt ned vapnen, cytostatika var utsatta och patienten utremitterad med diffus remiss. Av journalen i den nationella patientöversikten framkom att patienten blivit informerad om dödens lika snara som ofrånkomliga inträde.
I vår kommun har vi haft en välfungerande avancerad vård i hemmet (ASIH) – en jättefint organiserad palliativ vård med vana sjuksköterskor och möjlighet till kontakt med kloka läkare som alla varit väl insatta i terminal sjukvård. Men kommunens arbete var för högkvalitativt i jämförelse med grannkommunen, så verksamheten lades ned som ett led i den harmonisering som leder till att alla får det lika dåligt.
Nu är i stället jag – en överbelastad vårdcentralsdoktor – inblandad. Jag tror att patienterna får det bra, men det är svårt att skapa utrymme för palliation mitt i alla BVC-möten, deltagande i psykiatriskt team och ST-handledning som jag är involverad i. När det gäller palliativ vård tror jag att det är till nytta med en doktor som är fokuserad endast på denna viktiga uppgift och inte är alltför splittrad. I det här fallet känner jag mig otillräcklig.
Patienten jag besöker är helt uppenbart mycket sjuk, och jag lägger upp ett brytpunktssamtal som går ut på att det inte finns någon botande behandling, men vi ska självklart lindra och trösta. Vad är det viktigaste under den tid som är kvar? Patienten är oförstående. Det här går stick i stäv med all avancerad terapi som de ägnat sig åt på sjukhuset. »Kommer du från vårdcentralen?« »Det måste vara ett missförstånd – jag ska ju inte dö.« Till slut lyckas vi finna varandra, och det hela utmynnar i ett fint samtal om hur livet kommer att gestalta sig när det skuggas av den snart infallande döden.
En välfungerande palliativ vård är mycket viktig för de av våra patienter som lider av obotliga sjukdomar i livets slutskede. Att kunna vistas i hemmet den sista tiden i stället för att dö på ett sjukhusrum gör stor skillnad för hur den sista tiden i livet kommer att gestalta sig. Tyvärr har allt mer av arbetet lagts på vårdcentralerna, och grundtanken är god men resultatet blir ofta förfelat.
Den som är högspecialiserad på en uppgift är den som ska utföra den, och de palliativa teamen är väldigt duktiga på det de gör. I min grannkommun Göteborg finns exempelvis en väl upparbetad organisation genom Sahlgrenska universitetssjukhuset. Motsvarande verksamhet i min egen kommun har alltså tyvärr slagits sönder till följd av en omorganisation.
Kommunikationsvägarna mellan vårdcentral och hemsjukvård är snåriga – sjuksköterskan på kommunen sätts på uppgiften att försöka nå en stressad doktor för akuta ärenden. Vissa vårdcentraler jag arbetat på har ett system för ronder med hemsjukvården, men det är ofta svårt att realisera i den krassa dagliga verkligheten.
De palliativa teamen behöver en samordnad nationell organisation. Bara på så sätt kan våra patienter garanteras en likvärdig och högkvalitativ palliativ sjukvård. Systemet behöver en ordentlig översyn för denna stora grupp viktiga patienter.
