På 1950-talet blev min mamma kallad »inbillningssjuk« av läkare. Ingen av dem såg sambandet mellan hennes magsmärta och minnet av min systers död tre år innan jag föddes. Mamma mådde dåligt i flera decennier. Kanske tog jag intryck av läkarnas sätt att möta henne? Som vuxen och läkarstudent mindes jag att hon måste uttrycka sig med sin kropp för att komma till tals med läkare. »Nedsatt känsla av mening vid ohälsa« hörde jag sällan talas om under mina sex år av grundläggande läkarutbildning i Uppsala.
Efter ungefär två års arbete som provinsialläkare vid Nås sjukstuga i Västerdalarna började jag själv undra om den utbildning jag genomgått var den rätta. När mina patienter de första åren på 1970-talet lämnade min expedition sa de alltför ofta: »Tack då i alla fall, doktorn.«
Jag började lyssna till patienter och se också det som rörde liv, inte enbart kropp. Flera av dem som länge hade missförståtts i vården ställde gärna upp på bandade samtal. Lojala, mänskligt intresserade sekreterare på Djurås, Vansbro och Jakobsgårdarnas vårdcentraler skrev ner samtalen, och jag kunde på kvällar läsa och tänka igenom mina möten och lära mig mer om hur jag kunde agera för att få patienter att säga mer än svara på givna frågor.
En bok jag skrev 1994 och en avhandling från 1999 handlar båda om hur vi läkare kan möta dem vilkas själsligt och oförklarligt nedsatta hälsa fortfarande kallas psykosomatisk sjukdom [1, 2]. Ingen utan själ känner smärta. Ingen utan kropp har ont. För att uppfattas som verklig måste också nedsatt hälsa kunna mätas och värderas, menade våra lärare på 1960-talet. De visste mycket om kroppsligt nedsatta sjukdomstillstånd.
Själslig hälsa är omätbar. Industrisamhällets dominerande, naturvetenskapligt medicinska vårdideologi påminner om vår gudalära, en yttre makt att lita på. Inte heller den kan vare sig hållas för sann eller motbevisas. För att finna och reparera defekta funktioner i kroppsorgan är den ovärderlig.
Professor Jonna Bornemark uppmärksammar i bokform distanserade ledares överdrivna tilltro till administration, manualer, teknik och entreprenörer och den starka tron på naturvetenskap, marknad, digitalisering, IT och AI [3]. Vår självklara tro på den franske filosofen Cartesius (Descartes), han med sin tanke om att människans kropp kan ses frikopplad från själen, fjärmar oss i praktiken från allt som rör sig av egen levande inre kraft. För förklaring och åtgärd av människors fysiska funktionsfel är hans 500-åriga idé mycket värdefull.
Jag hoppas att min text kan få unga läkare att tala ut och se människor och natur så icke-artificiellt som en gång var menat. Jag har länge sett, undersökt och framför allt samtalat med patienter. Det kan ha gjort att jag inte i onödan belastat kunniga och pålästa organspecialister med oförstådda patienter.
För oss allmänläkare, som i första ledet möter människor, är vår existens i fara om vi inte med omdöme, i lämpade fall, kan lämna vår inlärda cartesianska syn på människan. Hon äger en inre omätbar vilande kraft som driver henne att kunna bete sig på ett sätt som hon inte har kontroll över, till exempel må dåligt eller skratta [4].
Tack då i alla fall, lärare och mentorer.
Olle Hellström skriver på en självbiografi.
(uppdaterad 2022-12-13)
Referenser
- Hellström O. Vad sjukdom vill säga. Stockholm: Libris; 1994.
- Hellström O. Patienten som person. Om mening och dialog i allmänmedicinsk praktik [avhandling]. Umeå: Umeå universitet; 1999.
- Bornemark J. Det omätbaras renässans. Stockholm: Volante; 2018.
- Bergson H. Skrattet. Lysekil: Bokförlaget Pontes; 1987.
I Filosofiska Rummet talades nyligen om symtom. Alla där såg patientens symtom som tecken på syn- och mätbar fysisk avvikelse. Patienter med existentiell frustration kan av kontaktskapande skäl hos läkare drivas att tala kroppsspråk, visa symtom. Det sades ingenting om.
Analogi: Emma, ett år ligger i sin barnvagn. Hennes tårar, skrik och frän odör får pappan att efter en kvart släppa blicken från sin iPhone. Ser han att obehaget i flickans stjärt orsakar “symtomen”, tårar och skrik, eller ser han att hon med sin tysta odör som "språk" instinktivt vill få åtminstone blickkontakt med honom? Med sin attrapp, sitt omedvetet hierarkiskt anlagda lockbete, tårar, skrik och avföring får Emma sin pappa att se henne.
När filosofen Descartes på 1600-talet i sin kunskapsteoretiska idé skilde kroppen från själen tog han filosofiskt det levande ur vår människobild, och därmed vårt livs ofrånkomliga förbindelse med andra och världen. Hans stora tanke sitter så hårt fastnaglad i oss att vi vanligen skäms över att inse att vi i hela livet gör mycket av vana, det vill säga utan att tänka. Vi måste kunna se att också vuxna patienter fortsatt kan handla som lilla Emma. Hon förstod inte själv vad hon gjorde.
Fiktion: Jag, patient, mår dåligt och vet inte varför. Måste kunna förstå, inte bara veta, vad det är. Ingen vän förstår mig. Saknar ord, satsar på förklaring. Aha! Höften. Halkade förra helgen. Lätt haltande söker jag dig Ulo. Ditt minspel, din blick och ärliga engagemang visar mig att du vill och kan förstå mig, inte ge mig en förklaring. Du undersöker mig kliniskt, tyst och öppet så länge att du utan att fråga får veta lite om mig. När jag är färdig att gå säger jag att min granne fält en stor tall på sin tomt alldeles vid vår: ”I tolv år har tallen minst dagligen varit med i min blick genom fönstret mot sjön och horisonten i bergen.”
Mitt omedvetet använda lockbete håller. Du börjar med mitt knä och ser mig. Det osynliga ser (förstår) du genom att tyst i vårt samtal förundras. Det omätbara är för tekniskt vetenskapligt utbildade läkare frustrerande att alls acceptera existensen av. Låt dig förundras. Läs [Läkartidningen. 2019,116:FRSZ] och, allra helst, Jonna Bornemarks Horisonten finns alltid kvar.
Reflexion i schemat vad mer kan jag önska mig i julklapp. Tack i allafall Olle
