På 1950-talet blev min mamma kallad »inbillningssjuk« av läkare. Ingen av dem såg sambandet mellan hennes magsmärta och minnet av min systers död tre år innan jag föddes. Mamma mådde dåligt i flera decennier. Kanske tog jag intryck av läkarnas sätt att möta henne? Som vuxen och läkarstudent mindes jag att hon måste uttrycka sig med sin kropp för att komma till tals med läkare. »Nedsatt känsla av mening vid ohälsa« hörde jag sällan talas om under mina sex år av grundläggande läkarutbildning i Uppsala.

Efter ungefär två års arbete som provinsialläkare vid Nås sjukstuga i Västerdalarna började jag själv undra om den utbildning jag genomgått var den rätta. När mina patienter de första åren på 1970-talet lämnade min expedition sa de alltför ofta: »Tack då i alla fall, doktorn.«

Jag började lyssna till patienter och se också det som rörde liv, inte enbart kropp. Flera av dem som länge hade missförståtts i vården ställde gärna upp på bandade samtal. Lojala, mänskligt intresserade sekreterare på Djurås, Vansbro och Jakobsgårdarnas vårdcentraler skrev ner samtalen, och jag kunde på kvällar läsa och tänka igenom mina möten och lära mig mer om hur jag kunde agera för att få patienter att säga mer än svara på givna frågor.

En bok jag skrev 1994 och en avhandling från 1999 handlar båda om hur vi läkare kan möta dem vilkas själsligt och oförklarligt nedsatta hälsa fortfarande kallas psykosomatisk sjukdom [1, 2]. Ingen utan själ känner smärta. Ingen utan kropp har ont. För att uppfattas som verklig måste också nedsatt hälsa kunna mätas och värderas, menade våra lärare på 1960-talet. De visste mycket om kroppsligt nedsatta sjukdomstillstånd.

Själslig hälsa är omätbar. Industrisamhällets dominerande, naturvetenskapligt medicinska vårdideologi påminner om vår gudalära, en yttre makt att lita på. Inte heller den kan vare sig hållas för sann eller motbevisas. För att finna och reparera defekta funktioner i kroppsorgan är den ovärderlig.

Professor Jonna Bornemark uppmärksammar i bokform distanserade ledares överdrivna tilltro till administration, manualer, teknik och entreprenörer och den starka tron på naturvetenskap, marknad, digitalisering, IT och AI [3]. Vår självklara tro på den franske filosofen Cartesius (Descartes), han med sin tanke om att människans kropp kan ses frikopplad från själen, fjärmar oss i praktiken från allt som rör sig av egen levande inre kraft. För förklaring och åtgärd av människors fysiska funktionsfel är hans 500-åriga idé mycket värdefull.

Jag hoppas att min text kan få unga läkare att tala ut och se människor och natur så icke-artificiellt som en gång var menat. Jag har länge sett, undersökt och framför allt samtalat med patienter. Det kan ha gjort att jag inte i onödan belastat kunniga och pålästa organspecialister med oförstådda patienter.

För oss allmänläkare, som i första ledet möter människor, är vår existens i fara om vi inte med omdöme, i lämpade fall, kan lämna vår inlärda cartesianska syn på människan. Hon äger en inre omätbar vilande kraft som driver henne att kunna bete sig på ett sätt som hon inte har kontroll över, till exempel må dåligt eller skratta [4].

Tack då i alla fall, lärare och mentorer.

Olle Hellström skriver på en självbiografi.