Spasticitet är ett vanligt resttillstånd efter stroke, ryggmärgsskada och traumatisk hjärnskada. Behandlingar för spasticitet – fysioterapi med töjningar av muskler, arbetsterapi med ortoser (skenor), läkemedelsbehandling och i vissa fall kirurgi – inriktas på att minska effekten av spasticiteten.

Botulinumtoxininjektioner (botox) är en väletablerad behandlingsform, men effekten är övergående och injektionerna behöver upprepas [1]. Kirurgiska ingrepp vid spasticitet går ut på att förlänga, flytta eller dela senor till spastiska muskler, korrigera felställningar med steloperationer av leder eller dela nerver till spastiska muskler. Till skillnad från botoxinjektioner ger kirurgi vanligtvis en mer bestående förbättring [2].

Övertygande evidens finns i dag för att kirurgi utgör en effektiv behandling hos vissa patienter [3, 4]. Uppskattningsvis cirka 10 procent av alla patienter med spasticitet skulle kunna hjälpas med en operation [5]. En färsk studie från USA visar på en omfattande underbehandling av patientgruppen när det gäller handkirurgi [6]. Vår uppfattning är att det även gäller i Sverige, och vi har därför undersökt detta närmare.

För åren 2011–2021 har 167 operationer på vuxna patienter med spasticitet registrerats i Handkirurgiskt kvalitetsregister (HAKIR), vilket ger ett genomsnitt på 15 operationer/år. Vår uppfattning är att detta är i underkant, dels på grund av att HAKIR infördes under tidsperioden, men även då inrapporteringsgraden kan ifrågasättas.

En kompletterande sökning i Socialstyrelsens register på åtgärdskoder för de två vanligaste operationerna (förlängning och delning av böjsenor) under samma tidsperiod visar att cirka 150 patienter/år opererades. Även för dessa data är tillförlitligheten tveksam på grund av att operationerna inte kopplats till en diagnos, men vi finner det osannolikt att de skulle vara fler.

I Sverige drabbas cirka 25 000 patienter/år av stroke [7]. Uppskattningsvis 4 000 av dessa utvecklar spasticitet i någon grad. I en artikel i BMJ 2014 konstaterade författarna att kirurgi inte nämns som behandlingsalternativ i brittiska riktlinjer [5]. Detsamma gäller i Sverige [8]. Författarna till artikeln i BMJ uppskattar att 10 procent av patienter med spasticitet efter förvärvad hjärnskada kan få symtomlindring genom kirurgi, vilket betyder att cirka 400 patienter/år i Sverige skulle kunna ha nytta av handkirurgi.

Vi som opererar de här patienterna konstaterar att

  • vuxna med spasticitet efter förvärvad hjärnskada är en kraftigt underbehandlad grupp, trots tydlig evidens för att handkirurgi ger god långtidseffekt på smärta och funktion, och därmed har en väletablerad plats i behandlingen
  • många patienter med spasticitet efter förvärvad hjärnskada får upprepade behandlingar med botoxinjektioner, men trots det övervägs inte möjligheten till kirurgi.

För barn med spasticitet finns sedan 1994 ett uppföljningsprogram (CPUP) där kirurgi har en naturlig plats i behandlingsarsenalen, och samtliga handkirurgiska kliniker har i dag ett nära samarbete med barn- och ungdomshabiliteringen kring dessa patienter.

Kompetens för spasticitetsreducerande kirurgi finns på våra handkirurgiska enheter. Kunskapen om kirurgins möjligheter för vuxna patienter behöver nu öka hos vårdpersonal som behandlar denna patientgrupp, och gemensamma riktlinjer för när kirurgi ska övervägas bör tas fram.