Myalgisk encefalomyelit eller kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS) innebär en långvarig utmattning i kombination med en rad andra symtom. Det finns ingen vetenskaplig samsyn om sjukdomens orsak. En del patienter insjuknar i samband med infektionssjukdom. Syndromet är känt sedan 1950-talet, och det finns ännu i dag ingen allmänt accepterad botande behandling.

Jag bedrev under tio år en nyligen avslutad specialmottagning för patienter med besvär som indikerade kroniskt trötthetssyndrom. 384 patienter har utretts systematiskt. Flera hade tidigare fått en ME/CFS-diagnos.

Källan till ME/CFS fann jag i influensaepidemin asiaten (1957–1958). Många patienter utvecklade då ett trötthetssyndrom och hänvisades till psykiatrin. Där gjordes en infektionsutredning, och man fann förhöjda stafylokocktitrar (ASTA). Detta föranledde vaccination med ett stafylokockvaccin, vilket hade god effekt. 60 procent av patienterna förbättrades, men vaccinet drogs in 2005 [1].

Mot den bakgrunden och efter idoga stafylokockstudier började jag 2017 att systematiskt ta näsodlingar [2, 3]. Resultatet blev att patienter med kardinalsymtomet för ME/CFS, ansträngningsutlöst försämring (PEM, post exertional malaise) och växt av Staphylococcus aureus, blev besvärsfria vid behandling med nässköljning och flukloxacillin.

Sommaren 2020 kom signaler från USA om att postcovid kunde ha samma etiologi som ME/CFS [4]. Jag kunde inte låta bli att prova vår utredning och behandling på ett par patienter med postcovid. Resultatet blev lyckat. När jag senare blev ombedd att hjälpa barn med postcovid kunde jag inte undvika att ställa upp.

Hypotesen blev att sars-cov-2 orsakar en luftvägsinfektion, covid-19, men att postcovid är en annan följdsjukdom. Viruset aktiverar vilande intercellulära S aureus i slemhinnan [5]. Bakterierna bildar en biofilm och avger pyrogena toxiner. De är superantigena och ger upphov till extrem trötthet, speciellt efter ansträngning. Hypotesen är tidigare beskriven i England [6].

Av 20 barn med postcovid (varav flertalet varit sjuka sedan våren 2020) hade 16 S aureus i näsan. 15 har behandlats med flukloxacillin: 13 förbättrades medan 2 försämrades.

För att testa hypotesen kontaktades en av USA:s ledande ME/CFS-forskare, Anthony Komaroff (professor vid Harvard Medical School). Han svarade:

»Jag rekommenderar att du systematiskt samlar data samt tar näsodling för stafylokocker från personer med ME/CFS och från friska kontroller med samma ålder, kön och socioekonomisk bakgrund. Om du ser en differens i frekvensen av positiva odlingar är en mindre randomiserad studie berättigad. Du måste påpeka att friska personer som har stafylokocker i näsan inte behöver behandlas, medan personer med ME/CFS kan bli hjälpta, och att det är värt att testa. Jag hoppas att du överväger att genomföra detta med kolleger i Kopparberg eller någon annanstans i Sverige. Det finns också ett ME/CFS-centrum vid Karolinska som kan vara intresserade av att samarbeta.«

Undersökningen måste göras vid en ME/CFS-mottagning där det finns flera patienter med ME/CFS-diagnos. Det borde vara ett bra projekt för någon ung blivande forskare.