Enligt en dom i Högsta förvaltningsdomstolen bör en helhetsbedömning av samtliga relevanta uppgifter ligga till grund för Försäkringskassans beslut om rätten till sjukpenning [1]. Domen kan, enligt patientens juridiska ombud, innebära en lättnad för sjukskrivna och läkare, medan ordföranden för Svensk förening för allmänmedicin är tveksam till dess effekt [2].

Domen kan tolkas som att läkarens bedömning även fortsättningsvis är en viktig pusselbit i Försäkringskassans underlag för bedömning. Patientens symtomberättelse har betydelse för läkarens bedömning, men det krävs också att läkaren gör sin självständiga professionella bedömning.

Läkarens bedömning sker i flera steg. Den startar i konsultationen med att lyssna på vad patienten har att säga och inte för snabbt komma med explorerande eller »klargörande« frågor som kan störa patientens tankar och överväganden samt berättelse om farhågor och förväntningar. Ibland berättar patienten spontant om sina tankar om sjukskrivning. Denna del av konsultationen kallas patientens agenda.

Sedan kan läkarens agenda vidta. Det första är att fundera över om det är en sjukdom, och i så fall vilken. För sjukskrivning är detta det grundläggande kravet. I konsultationer som rör psykiska besvär blir en viktig del det intryck läkaren får av patientens psykiska status. Tillsammans med patientens berättelse blir det avgörande för bedömningen av om en sjukdom finns och för diagnosställande.

I den andra läkarledda delen av konsultationen görs även en bedömning av patientens skäl till att fundera på om sjukskrivning är en lämplig åtgärd, och om den i så fall kan gagna patientens framtida hälsa och arbetsförmåga. Att fråga om hur patienten själv tänkt om behovet av sjukskrivning kan vara klargörande. Det är också bra att fråga om patienten tänkt på deltidssjukskrivning. Efter dessa klargöranden vidtar läkarens bedömning, som görs utifrån läkarens kunskap och med patientens långsiktigt bästa för ögonen. Det handlar om att göra en professionell bedömning av patientens egen bedömning.

Detta pekar också domen särskilt på [1]: »Vid somatiska sjukdomar är det naturligt att läkarintyget innehåller en beskrivning och bedömning av de undersökningsfynd som framkommit vid tex blodprov, röntgen eller fysiologiska undersökningar. När det gäller psykiatriska tillstånd kan läkarens bedömning inte på samma sätt grundas på den typen av undersökningsfynd utan måste med nödvändighet i stor utsträckning utgå från de uppgifter som den försäkrade lämnar. Det avgörande för prövningen av rätten till sjukpenning är emellertid inte dessa uppgifter i sig utan läkarens värdering och bedömning av dem i kombination med eventuella iakttagelser som läkaren har gjort.«

De undersökningsfynd som domstolen bedömt inte behöver finnas [1] får ersättas av läkarens bedömning och iakttagelser av psykiskt status. »Däremot krävs alltså inte att det i det medicinska underlaget redovisas undersökningsfynd som bygger på annat än läkarens iakttagelser och uppgifter från den försäkrade.« Detta är något helt annat än att sjukskrivningen kan ske enbart utifrån patientens egen berättelse.

De flesta läkare utgår i sin bedömning från huruvida sjukskrivning är en bra behandling för tillståndet, snarare än om sjukdomen gör att man inte alls kan arbeta, det vill säga har en av sjukdomen tillräckligt nedsatt arbetsförmåga. Detta är den juridiska bedömningens grund, även om sjukskrivning också ska vara en del av vård och behandling.

Enkla tumregler om sjukskrivning [3] ger inte alltid de svar läkaren behöver, och försäkringsmedicinsk kunskap övertrumfas inte sällan av verkligheten och alla känslor som virvlar mellan läkaren och patienten i konsultationen. Både medkänsla och ämbetsmannaheder är därmed goda egenskaper hos den sjukskrivande läkaren.