Läkareden manar till att »ibland bota, ofta lindra, alltid trösta«. Att läkare även ska förebygga hälsa förtydligas i hälso- och sjukvårdslagen [1]. Utifrån de globala hoten mot mänskligheten anser vi att även »alltid försöka främja god och jämlik hälsa« borde ingå i läkareden.

World Economic Forum konstaterar att de största globala riskerna orsakas av mänskliga beslut och nu kan orsaka katastrofala polykriser [2]. Världshunger, världsfattigdom, förorenade oceaner, hav och floder, global uppvärmning, ojämlikhet mellan och inom länder, krig, kärnvapenhot, hot mot demokratin etc är alla komplexa, sinsemellan beroende och har oftast flera bakomliggande orsaker. Politiker har försökt hantera dem, en kris i taget, men misslyckats om och om igen.

2015 antog FN:s 193 medlemsländer »Agenda 2030« [3], en generalplan för mänsklighetens och jordens överlevnad med globala, nationella och lokala satsningar på tre interagerande överlevnadsdimensioner – den sociala, den miljömässiga och den ekonomiska.

För att Agenda 2030 inte ska stanna vid vackra ord krävs effektiv implementering av ett politiskt system som har förmåga till samordning, helhetssyn och långsiktighet i beslutsfattandet. Detta förutsätter vilja och förmåga till kritiskt, etiskt och ekologiskt systemtänkande hos morgondagens beslutsfattare.

Det krävs nu ett ökat engagemang av den högre utbildningen för att lära dagens studenter (morgondagens beslutsfattare) att förebygga riskfaktorer i livsmiljö och levnadssätt, och att främja friskfaktorer. Stora utbildningsinsatser har efterlysts av det internationella universitetsväsendets paraplyorgansationer, som representerar över 2 000 universitet över hela världen [4-6]. Vårt utbildningsväsende är dock föga anpassat till behoven, då högre utbildning i första hand förmedlar detaljerade fackkunskaper för olika yrken.

I 2022 års delrapport konstaterar regeringens Agenda 2030-samordnare Gabriel Wikström att tillämpningen går trögt, även om vi har ett bättre utgångsläge än många andra länder [7]. Rapporten efterlyser en transformation av samhället till framtidens förhållanden, men slutsatsen är dyster. Utvecklingen tyder på att

  • vi inte når flera nationella mål
  • den ekonomiska och sociala ojämlikheten inte minskar
  • vi är långt ifrån hållbar konsumtion och produktion.

Om människan varit entydigt rationell och förnuftsstyrd skulle vi inte ha utsatt mänsklighetens existens för alla dessa hot – eller åtminstone vara fullt sysselsatta med att avvärja dem – men detta görs otillräckligt, styckevis och alltför uppdelat. Många centrala aktörer ser inte behoven, då de

  • är teknikoptimister eller skeptiska till Agendan
  • upplever att de redan gör tillräckligt
  • vill agera, men vet inte hur
  • inte utnyttjar sitt handlingsutrymme
  • vill göra allt själva, utan samordning
  • inte hinner lyfta blicken från det kortsiktiga eller akuta arbetet.

Att överväldigas av utmaningens storlek och komplexitet leder till en handlingsförlamning vi inte har råd med. Situationens allvar borde utlösa tillräcklig brådska och handlingskraft för att övervinna den kortsiktighet och det stuprörstänkande vi tycks ha så stor benägenhet för.

Tidöavtalet innehåller dessvärre inget som pekar på att de allvarliga samordningsproblemen kommer att hanteras av regeringen. Agenda 2030 nämns varken i avtalet eller i regeringsförklaringen. Med tanke på de utmaningar som måste hanteras finner vi detta ytterst anmärkningsvärt.

I slutet av 2022 framhöll FN:s generalsekreterare Antonio Guterres inför starten av COP 27-mötet att mänskligheten är »på väg till klimathelvetet med foten kvar på gaspedalen« [8].

Vi borde ha mycket bråttom att påbörja vår transformation – nu, samordnat och med Agenda 2030 som mål!