Så kom det då en ny rapport om läkare som inte får återhämtning och inte ens hinner med det direkta patientarbetet [1]. Innan jag skolade om mig till läkare arbetade jag med organisation och ledarskap i näringslivet. Därför har jag reflekterat över det detta vid alla avdelningar, kliniker, vårdcentraler och vårdenheter jag passerat som läkarstudent och junior läkare. Jag har ofta blivit imponerad av det dagliga medicinskt operativa ledarskapet hos mina kollegor, men samtidigt häpen över bristen på kompetens och självförtroende i det organisatoriska ledarskapet.
Vårdens organisation – grovt indelad i en strategisk och en operativ del – är traditionellt tung i den operativa delen med sina kliniker, avdelningar, vårdcentraler och deras operativa chefer som effektivt, säkert och flexibelt levererar vård till patienter. Det är rimligt att en specialiserad organisation leds av specialister. Det senaste decenniet har dock den strategiska ledningsdelen (regionen, sjukhusledningen, stabsfunktioner etc) vuxit allt mer – inte för att det nödvändigtvis behövs, utan för att det finns politiska poäng och pengar att hämta.
Läkare har som yrkesgrupp missat det här tåget, vilket påverkat det egna arbetet. Läkarna har hamnat (eller satt sig) i baksätet. Konsekvensen har blivit ett absurt jagande av budgetar, direktiv och indikatorer hos vårdenheter som viker sig dubbelt för att följa order. Märkligt nog verkar det inte finnas några budgetkrav eller indikatorer för den strategiska ledningsdelen. IT-budgetar spräcks, projektplaner grusas, ytterligare staber och konsulter anställs. Utvecklingen är absurd, men så kan det gå när det offentliga försöker leka näringsliv.
Varför har läkare så lite intresse av strategisk organisatorisk ledning? En anledning är att strategi och organisation generellt har låg status hos läkare – till skillnad från i näringslivet. Status för läkare ligger i att vara den bästa specialisten eller den mest framstående forskaren. På sin höjd kan det anses fint att vara en duktig klinikchef, men då ingår det att även arbeta kliniskt som en riktig operativ förstalinjeschef.
En annan anledning är att kunskapen om organisationsutveckling är låg. Läkare drillas i medicinskt operativt ledarskap, men har låg organisatorisk kompetens. För att styra vården behövs båda. Därför måste läkare bli bättre på det organisatoriska.
En tredje är »självledarskapet«. Läkare är ofta väldigt duktiga på att operativt leda sig själva genom dagen. Men hur är det med reflekterandet? Hur leder man sig själv genom livet? När jag arbetade i konsultbranschen anställde vi gärna »insecure overachievers«: medarbetare med prestationsbaserad självkänsla som alltid levererar, tills de bränner ut sig och en dag inte orkar mer. Då anställdes bara nya. Sådana profiler finns även bland läkare. Det är ingen hållbar strategi – det är ett resursslöseri, och det hotar patientsäkerheten.
Varför ska läkare bry sig om det här? Låt mig göra det jag är utbildad för, att hjälpa patienter. Det är ju min plikt att ställa upp på det som begärs? Min etik? Mitt kall? Ja, så är det, och du ska naturligtvis ställa upp i morgon också. Det dagliga går alltid före. Men för vårdens, yrkets och i slutändan din egen skull måste du också engagera dig i det långsiktigt organisatoriska.
(uppdaterad 2023-02-28)
Referenser
- Ström M. Rapport: En av tre allmänläkare har svårt att få patienttiden att räcka till. Läkartidningen. 30 jan
Dessutom är det så att ledningsstaben har fått eller tagit sig mycket större makt och styr mer nu än förut
Problemet är måhända lättare att beskriva än lösningen, eller lösningarna. Det handlar om läkares utbildning, kompetensutveckling, om politiska beslut, om karriärvägar och så vidare. Men att synliggöra och mobilisera runt problemet är steg 1. Och inte att några gör det utan att många gör det. Det är kraften i de mångas engagemang som är stark och det krävs att läkare samlar sig och organiserar sig runt problemet.
Du Göran har sett mycket. Mer finns. Vi måste se mer än vad det dualistiska imperativet säger oss!
Patientmötet är kärnan i vården. Läkare har vetenskaplig medicinsk teknisk kunskap och kan ofta identifiera orsaker till att fysiskt plågade personer mår dåligt. Diagnostiskt osorterade människor på vårdcentraler bör mötas av läkare med dialogisk kompetens. Filosofen René Descartes (1596-1650) styr oss. Bornemark (googla) m fl kan hjälpa oss att förstå människan inte enbart se det vi kan förklara.
Tänk så här Göran: Patienter kommer till dig för att bli sedda, hörda, förstådda, besvarade, hjälpta. Oavsett grund för sitt besök, kroppsligt eller själsligt, är kommunikation, förbindelse med någon, något alltid patientens primära mål. Även om outtalat bekymmer är t ex hotande skilsmässa, vill patienten ha något att säga som ni kan samtala om, skapa förbindelse genom: “När jag vaknade i morse kände jag stelhet och smärta här till höger i nacken.” En enbart dualistiskt skolad läkare kan bara förklara det som kan orsaka smärtan i nacken. Ett existentiellt dilemma, visat som nackstelhet öses inte upp av massage och piller. För att bli sedd, hörd och förstådd av en inkomplett kunnig läkare ökar patienten instinktivt sin smärta, vilket kan leda till omfattande vårdkonsumtion: “Det måste ju va’ nåt!” Patientens kroppsliga uttryck är som en attrapp, ett lockrop för att få kontakt med den läkare som bara kan samtala om kroppsdelar.
Nu störs du själv av att ledarskapet på din vårdcentral inte är som när du arbetade som konsult. Du skapar en egen förklaring till det obegripliga, det som tenderar att rubba dig som person. Ditt lockrop i LT har hittills gett dig god kredit och ökad känsla av mening. Din störda förbindelse med världen har åter stärkts.
Nu måste vi, som du själv säger, hjälpa våra ledare att förstå vad det kostnadsmässigt betyder att lägga tid på de 40 procent patienter som “bara” mår dåligt. Dessa verkar inte vara “att räkna med” när budgetar lämnas. Det bör väl ändå kunna gå bättre att organisera en verksamhet om de som valt att bli ledare vet vilken vilken typ av “vård de levererar”. Möter vi läkare tänkande personer eller dualistiskt sedda kroppspaket?
I all press ser vi nu olustiga tecken på rörelser i den konkreta, levande verkligheten: ökande ohälsa, våld, beroende, självmord bland unga, etc. Vilken kunskap saknar vi läkare?
Medicinsk utbildning måste läggas upp så att vi lär oss att förstå människor så att de inte drivs av oss att framstå som sjuka för att få ögonkontakt med oss. Det går att lära sig samtala. Själv lärde jag mig föra dialog av en pedagog som var så framgångsrik som lärare att han drevs ut ur sitt hemland: (Läkartidningen. 2016,113:EDY7). Lars Härdelin vet mycket om “två språk”. Se hans fina kommentarer för sex år sedan: (Läkartidningen. 2017,114:EFUC).
