I oktober 2022 kom Socialstyrelsen med riktlinjer för vård och stöd vid ADHD och autism [1]. Där framgår att det inte är tillåtet att rutinmässigt kräva drogtestning för att patienter med ADHD ska få tillgång till läkemedelsbehandling, vilket tidigare även slagits fast av Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) och Justitieombudsmannen [2, 3]. Trots det är sådana rutiner fortfarande vanligt förekommande. Det visar inte minst den påminnelse Ivo skickade till samtliga regioner hösten 2022 efter att patienter och anhöriga hört av sig [4].

Förstahandsvalet vid behandling av ADHD är centralstimulerande (narkotikaklassade) läkemedel. Detta ansågs tidigare mycket kontroversiellt, och dessa läkemedel kunde endast förskrivas på licens från Läkemedelsverket. I dag är synen på centralstimulantia annorlunda, men det finns ofta en rädsla för missbruk och olovlig spridning.

Personer med ADHD har en tydligt förhöjd risk att utveckla ett substansbrukssyndrom [5]. Inte sällan »självmedicinerar« de med psykoaktiva substanser för att hantera symtomen. Randomiserade studier visar att behandling av ADHD med centralstimulantia generellt leder till minskat substansbruk [6, 7]. Det saknas dock fortfarande långtidsdata, även om studier pågår för att klargöra förlopp och potentiella prediktorer hos patienter med ADHD och ett samvarierande skadligt bruk eller substansbrukssyndrom [8].

Effekten av centralstimulerande läkemedel vid ADHD är förhållandevis stor. Effektstorleken vid behandling hos vuxna är 0,5–0,8 [9], medan exempelvis antidepressiv medicin har en effektstorlek på 0,3 vid depression [10].

Utöver förbättring av kärnsymtomen vid ADHD kan läkemedelsbehandling även kopplas till minskad risk för kriminalitet, studieavhopp, oönskade graviditeter, olyckor och skador, depression samt suicidförsök och suicid [11].

Styrkt drogfrihet krävs traditionellt inte hos någon annan patientgrupp. Att så ofta är fallet vid ADHD har enligt våra erfarenheter flera negativa konsekvenser:

  • utredningar fördröjs eller blir aldrig av
  • patienter som flyttar riskerar att inte få ny vårdkontakt
  • nödvändiga läkemedel blir indragna, eller så får patienten till och med sin vårdkontakt avslutad.

Det är också vanligt att patienter remitteras till beroendevården, men då ett enstaka drogtest inte är tillräckligt för att ställa en beroendediagnos avvisas remissen. Patienten riskerar därmed att stå utan både vårdkontakt och adekvata läkemedel.

Frågan är om det rutinmässiga drogtestandet inte bara är kontraproduktivt för den enskilde patienten utan även för vården och samhället i stort. ADHD uppmärksammas mer och mer, och antalet patienter med behov av utredning och behandling ökar, men samtidigt läggs stora resurser på omotiverad drogscreening. En stor del av ADHD-behandlarnas tid upptas av att administrera provtagningar och – i många fall – skriva meningslösa remisser till beroendevården.

Vi är övertygade om att de som arbetar inom psykiatrin vill sina patienters bästa, och vi tror att den restriktiva hållningen avseende behandling med centralstimulantia till stor del beror på okunskap.

Behandling förutsätter alltid en individuell åtgärdsplan, där en kombination av läkemedel och andra insatser följs upp strukturerat. Provtagning avseende droger är inte förbjudet, men den ska inte ske på rutin utan efter en individuell bedömning. Drogtestet kan då främja en diskussion med patienten kring medicinska risker med bruk av droger.