Till min förvåning hörde jag nyligen talas om en nyöppnad klinik för avdiagnostisering av bland annat ADHD-diagnoser [1] – en till synes märklig, onödig och kostsam åtgärd.

Sverige har byggt upp en stor vårdapparat inom offentlig och privat sektor som året runt producerar neuropsykiatriska diagnoser med hög hastighet och ibland lättvindigt. Det är ofta lång kö till NPF-utredningar. Varför har det plötsligt uppstått ett sådant behov? Tyvärr har neuropsykiatriska diagnoser som ADHD/ADD blivit trendiga.

Den höga belastningen på sjukvårdssystemet och de begränsade resurserna – i kombination med otillförlitliga och förkortade versioner av NPF-utredningar – ökar risken att ställa felaktiga diagnoser och skapa en epidemi av psykisk sjukdom. Följden blir inadekvata och ineffektiva behandlingar, ofta utan systematisk uppföljning av behandlingseffekten. Konsekvensen blir fortsatt lidande för patienten, funktionsnedsättning och produktionsbortfall samt onödig ökad samhällskostnad och stress.

Diagnoser är i grunden forskningsbaserade tankekonstruktioner, systematiserade i form av främst två klassifikationssystem [2, 3]. Om man inom professionen inte tydliggör distinktionen mellan patienters berättelser och diagnoser ökar man risken för att patienter identifierar sig med diagnosen, vilket medför negativa konsekvenser för såväl individen som samhället. Diagnoser är även färskvara, vilket betyder att vi vid varje besök bör uppdatera vår bedömning. Om den initiala symtombilden inte längre existerar faller diagnosen.

Ett sätt att undvika onödiga kontakter med vården är att tala om för patienten vad vi avser med en diagnos, det vill säga att diagnosen är yrkesprofessionens sätt att tolka och rama in patientens problembeskrivning. Diagnosen är en arbetshypotes, en kvalificerad gissning, inte något statiskt tillstånd och inte heller någon absolut sanning.

Behandling går ut på att hypotespröva genom vetenskaplig och evidensbaserad behandling. En diagnos ska underlätta val av behandling. Felaktigt språkbruk kan öka risken för diskriminering och/eller utanförskap. Ett sätt att motverka denna risk är att bedömaren tydliggör sin arbetshypotes för patienten i stället för att få patienten att känna och tro att han eller hon får eller har en specifik diagnos.

Sammanfattningsvis bör man tillämpa ett tydligare och bättre språkbruk inom sjukvården, liksom ett bra förhållningssätt med ökad tolerans för ett mångkulturellt samhälle. Vid diagnostisering måste man ta hänsyn till individens sociokulturella bakgrund samt den kontext där beteendet framträder. Människor är inte antingen friska eller sjuka. Det finns en gråzon däremellan. En systematisk kontroll/översyn av psykiatriska/neuropsykiatriska diagnoser och behandlingar behövs. Vem gör vad, och hur?