Under rubriken »Far – underutnyttjad metod trots starkt vetenskapligt stöd« argumenterar professor Mai-Lis Hellénius och medförfattare för ökad användning av fysisk aktivitet på recept (Far) [1]. Vi delar uppfattningen att ökande stillasittande är ett stort folkhälsoproblem, men vi ser inte att Far är en metod med »starkt vetenskapligt stöd«. Att fysisk aktivitet är hälsofrämjande innebär inte nödvändigtvis att råd om, eller recept på, fysisk aktivitet är det, eftersom det inte är säkert att råden hjälper människor att motionera.

I debattartikeln beskrivs helt kort att en »metaanalys visar att arbetssättet fungerar«, med referens till en svensk systematisk översikt från 2019 [2] som också ligger till grund för Socialstyrelsens rekommendationer [3]. Denna identifierade 5 randomiserade kontrollerade studier (RCT) som på grund av stora skillnader i utfallsmått inte går att sammanställa i en metaanalys.

Effekten på objektiva mått såsom vikt, midjeomfång, blodtryck, blodsocker och blodfetter är liten till obefintlig i de inkluderade studierna. 2 av 5 studier visar heller ingen statistiskt signifikant ökning av fysisk aktivitet av Far. 3 av 5 studier bedöms ha positiv effekt på, oftast självskattad, fysisk aktivitet. En har enbart självskattad fysisk aktivitet som utfallsmått [4]. En annan gav interventionsgruppen en ny cykel och såg enbart effekt på mängden cykling [5]. Den tredje såg effekt på självskattad fysisk aktivitet, men ingen statistiskt signifikant ökning av antal steg/dag mätt med stegräknare [6].

Att beskriva Far som en metod med »starkt vetenskapligt stöd« och hänvisa till en trolig positiv effekt utifrån ovan beskrivna studier är missvisande. Studiegrupperna är små, interventionerna skiljer sig från klinisk praxis (som att ge bort cyklar) och självskattad fysisk aktivitet är ett otillförlitligt utfallsmått [7] som riskerar att överskatta effekten av Far. Översikten bortser lättvindigt från att 2 av 5 inkluderade RCT inte ser någon effekt. Sammantaget framstår det vetenskapliga stödet för Far som dåligt.

Att införa Far på bred front riskerar stora undanträngningseffekter. Enligt en ny artikel skulle enbart NICE:s (National Institute för Health and Care Excellence) riktlinje om korta råd kring fysisk aktivitet i primärvården ta 15 procent av allmänläkarnas patienttid att införa, och om alla NICE:s riktlinjer kring livsstilsråd skulle följas krävs fler läkare och sjuksköterskor än som arbetar i brittiska National Health Service [8] (opubl data; 2023). Även om detta är grova uppskattningar står det klart att den som rekommenderar brett införande av Far bör ta ställning till vad allmänläkare ska sluta göra för att få tid för Far. Dessutom har enbart 3 procent av NICE:s 379 rekommenderade livsstilsinterventioner gott vetenskapligt stöd för patientnytta [9].

Fysisk aktivitet är bra för hälsan, men det är viktigt att inte blanda ihop detta med att Far har samma effekt. Hälsonyttan av livsstilsråd har generellt dåligt vetenskapligt stöd. Då fysisk inaktivitet är så vanlig riskerar vi undanträngning av vårdinsatser med betydligt större effekt. Det är dags att ompröva idén om att stillasittande livsstil i befolkningen ska motverkas genom råd från sjukvårdspersonal till en individ i taget. Det finns alternativ till denna dyra strategi med tveksam effekt.