Konstant tinnitus är den permanenta upplevelsen av ett pipande ljud som inte är fysiskt närvarande. Det är ofta en följd av otologiska tillstånd, men bevisen för orsakssamband med tinnitus är fortfarande få [1].

Slutsatserna från det svenska tinnitusprojektet Tiger [2] är dock tydliga: kvinnor med svår tinnitus lider mer än män, och det kan finnas en underliggande genetisk mekanism bakom svår tinnitus.

Den första studien på 2 156 personer från Swedish Tinnitus Outreach Project [3] visade att kvinnor med konstant tinnitus har mer stress och ångest [4]. Detta ledde till en större studie på 71 542 individer från Stockholmsregionen. Studien har utvärderat sambanden mellan tinnitus och självmordsförsök, där kvinnor med svår tinnitus visade sig ha högre risk för självmordsförsök än män med samma tillstånd [5].

Intressant nog visar analys av data från medicinska register att sambandet med självmordsförsök saknas hos kvinnor som sökt medicinskt stöd från specialiserad vård och där fått en tinnitusdiagnos (ICD-10-kod H93.1) före undersökningen. Studien visar att medicinsk vård kan påverka tinnituspatienternas välbefinnande trots avsaknad av erkänd medicinsk behandling, med undantag för KBT [6].

Huruvida effekten av medicinsk behandling är könsspecifik är oklart men en ökande mängd forskning tyder på att kvinnor kan vara mer mottagliga för nya behandlingar som högupplöst transkraniell likströmstimulering (HDtDCS), orofacial terapi, transkraniell magnetstimulering (HDtDCS) och akustisk stimulering [7].

Tiger-projektet visar också på ett könsspecifikt genetiskt bidrag vid olika tinnitusegenskaper, till exempel lateralitet [8] och (ännu viktigare) svårighetsgrad; sannolikheten för att kvinnor med svår tinnitus hade ett syskon med tinnitus var 10 gånger större än hos kvinnor utan tinnitus  [9]. Detta ligger nära det man finner vid schizofreni eller bipolära sjukdomar, men tinnitus betraktats vanligen som ett symtom på hörselnedsättning och eventuell familjär överföring övervägs därför inte i kliniken.

Studier på adopterade visar att familjär överföring av kliniskt signifikant tinnitus (som är tillräckligt allvarlig för att söka vård) är genetiskt betingad, och inte beror på delad omgivning [10]. Därför bör tinnitus (som primärt besvär) ses som en egen sjukdom – inte som ett symtom på ett annat tillstånd.

Bevis för dessa påståenden är att man i Tiger-projektet hittat genetiska varianter som förknippas med allvarlig och svår tinnitus i ANK2-, AKAP9- och TSC2-generna, inklusive stora strukturella varianter i begränsade regioner som överlappar CACNA1E-, NAV2- och TMEM132D-generna, vilka är involverade i plasticitet men inte identifierats som involverade i hörselnedsättning [11, 12].

Kön (eller genus) har sällan undersökts som biologisk variabel inom tinnitusforskningen, även om dess inverkan på hörseln (känd riskfaktor för tinnitus) är ganska väletablerad. Det är nu avgörande att börja betrakta svår konstant tinnitus som en sjukdom (prevalens 2 procent) och inte som ett symtom (prevalens 15 procent) [13] samt att betona behovet av bättre behandlingar, särskilt för kvinnor med hög psykisk belastning.

Att inkludera kön eller genus som en variabel är inte längre tillräckligt för forskning av hög kvalitet, och stratifiering efter dessa variabler behövs för att bättre förstå hur sjukdomar påverkas av kön (den biologiska klassificering som kodas i DNA) och hur genus (respektive sociala roller, beteenden och uttryck) påverkar positiva behandlingsresultat.