En helg nyligen tog jag emot 39 patienter på primärvårdsjouren medan en kollega på akuten 300 meter bort »rullade tummarna«. Det är inte min kollegas fel. Det är ett systemfel som plågar vården på många ställen.

Problemet härstammar i det system av triagering vi uppfunnit. I en önskan att dirigera patienterna rätt har vi skapat så hårda regler att vi ofta slår knut på oss själva.

Den här helgen föll det sig så att de flesta patienter som behövde akutvård inte hade någon allvarlig sjukdom. Alla som dök upp vid akuten hänvisades därför direkt till primärvårdsjouren utan hänsyn till arbetsbelastningen vare sig på akuten eller primärvårdsjouren.

Vid ett tillfälle var läget på primärvårdsjouren så pass ansträngt att en sköterska i samtal med akuten sa att vi nått maxkapacitet. Ledningsansvarig på akuten hänvisade då till att primärvårdsjouren i sådana lägen inte har rätt att neka patienter utan måste ringa in förstärkning.

Var det här en alldeles för fyrkantig medarbetare på akuten? Möjligen. Min erfarenhet är dock att vården kryllar av fyrkantiga medarbetare, och fler blir det för varje pm vi ska rätta oss efter.

När triage uppfanns under Napoleonkrigen [1] var det ett sätt att prioritera resurser utifrån behov och se till att de som var i störst behov av vård fick det, medan övriga blev utan.

I ett grundsystem där staten satsat miljoner i utbildning för att skapa en extremt bred grundkompetens hos varje enskild medarbetare borde möjligheterna att balansera belastningen vara stora. Men i stället har jag har sett neonatologer på universitetetssjukhus ringa runt efter vårdplatser på Åland, vårdkoordinatorer sitter med överstrykningspenna och sammanfattar de alldeles för få sängar som finns kvar inför natten och jag själv har »drunknat« i patienter på en akutmottagning medan kollegor flexat ut när patienterna var färdigbehandlade och väntade på korttidsplats.

I dag innebär triagering en sortering som i första hand utgår från ekonomiska styrmedel. I en önskan att spara pengar ska patienterna sorteras till lägsta möjliga vårdnivå  – även om den är överbelastad.

Jag har sökt litteratur på området, men den är skral, och jag har nu själv några förslag om hur triagering kan ta steget in i framtiden:

  • Triagerings-pm och regler bör i första hand utgå från resurser, i andra hand från symtom.
  • Vårdflödesanalys bör inte utgå från ekonomisk balansering. Första tillgängliga resurs bör ställas mot billigaste resurs ur ett långsiktigt perspektiv.
  • Regionerna bör upprätta digitala stöd för triagering utifrån belastning, inte utifrån symtom.
  • För att göra det enkelt för vården att använda frigjorda resurser bör det finnas nationella digitala system för balansering av belastning.

Möjligheterna är stora, och ett nytänkande behövs. Jag tror att många skulle trivas bättre i ett system där alla hjälptes åt med att dela det tunga. Låt oss skapa ett sådant system.