Både Läkartidningen och dagspressen har rapporterat om Region Stockholms behandling av privatpraktiker när det gäller den lagstadgade läkarvårdsersättningen [1-4]. Nyligen har man underkänt neurologers journalföring utan förklaring och utan fortsatt ersättning [5]. Tidigare har det skrivits om psykiater som avkrävts journaler med personuppgifter [6-8]. Regionen har också höjt kravet på heltidstjänstgöring för privatpraktikerkåren, så att arbete utöver direkt patientkontakt får skötas på fritiden.

Aktionerna tycks begränsade till Stockholm. Metoden är att granska och sedan underkänna enskilda praktikers debiteringar. Hen måste då gå till domstol och riskera miljoner i juridiska arvoden. Doktorerna säger då upp sina avtal med regionen och patienter mister stabila vårdkontakter.

Inget av detta är nytt för Läkartidningens läsare. Tyvärr är Läkarförbundets reaktioner vaga. Förbundets jurister hjälper inte privatpraktiker med enskilda ärenden. Vi ser inga starka protester eller politiska aktioner från förbundet mot Regionen. Vad beror detta på? Privatpraktikerna är anslutna och engagemanget borde vara lika stort för alla medlemmar.

Har det skett en kantring i synen på läkarrollen inom förbundet och i kåren?

Låt oss illustrera med orden »läkare« och »doktor«. Man kan bli under- och överläkare men inte under- eller överdoktor. »Läkare« används i en hierarkisk struktur där man får lön, kan arbeta halvtid, avancera eller bli tjänsteman etc. Ordet doktor har en mer personlig betydelse. Ett barn går till »farbror doktorn«, inte till »farbror läkaren«.

Vår tolkning av orden är endast ett pedagogiskt verktyg. Vår poäng är att många människor, inte minst de med kroniska sjukdomar, vill ha en egen »doktor«. För dessa patienter är doktorn inte bara »reparatör« utan också en yrkesmänniska som känner patienten och kan stödja och förstå hen på ett annat sätt än den som träffar patienten ett fåtal gånger.

Kan förbundets hållning förklaras med att man inte förstår skillnaden mellan »läkaren« och »doktorn«, och att god sjukvård kräver att båda existerar? Inser man inte att det finns patienter med ett uttalat behov av »min doktor«? Är det därför man inte reagerar när privatpraktikerna, som så uttalat står för behandlarkontinuitet, angrips? Eller ser yngre och äldre läkare olika på kontinuitet i patientkontakten och på ensam- respektive teamarbete? Oavsett vilket borde alla läkares etiska engagemang stå orubbat kring patientintegritet och andra etiska frågor.

Vi uppmanar till en diskussion om förbundets oklara stöd till privatpraktikerna, ett fenomen som vi tror speglar ett växande problem: att läkarens uppgift i en personlig kontakt med sina patienter – det vi kallar läkaren som doktor – eroderas.

Vi vill inte enbart skylla denna utveckling på tjänstemän och politiker. Kåren behöver också diskutera vad som händer med läkaridentiteten.

Vi kan inte tro att förbundets passivitet inför angripen tystnadsplikt, rättslöshet och tragedier hos privatpraktikernas patienter speglar en etisk flathet. Däremot tror vi att man inte tillräckligt diskuterat den moraliska innebörden av Region Stockholms syn på patienter som behöver kontinuerlig vårdkontakt med en doktor som värnar sin tystnadsplikt och rättssäkerhet.

Om dessa frågor diskuterades djupare inom förbundet kunde det utmynna i ett starkare fackligt engagemang för den grupp som nu är utsatt – privatläkarna – men också för dessa frågor satta i ett större sammanhang.