Jag minns en intensiv diskussion med en kanadensisk läkarstudent. Hon beklagade sig över hur stressad hon var över att få höga betyg så att hon kunde få en bra karriär som läkare.

När jag förklarade att man på läkarprogrammet i Sverige inte har betyg – att allt man behöver är att få godkänt – var det som om att jag förolämpat hela hennes existens. »Hur kan man då veta vilka som är de bra och vilka som är de dåliga läkarna?«, frågade hon mig häpet.

För mig har premissen alltid varit att den som klarat läkarprogrammet i Sverige är en bra läkare. En patient ska aldrig behöva tvivla på att den läkare hen träffar inte har kunskapen att hjälpa. Tyvärr tvivlar patienterna ändå. På min vårdcentral möter jag ofta frustrerade patienter som beklagar sig över att de träffat en »dålig läkare«, och medierna verkar snabba att haka på med historier om allt från taffliga felsteg till fatala felbehandlingar.

Men var ligger egentligen sanningen? Finns det dåliga läkare i Sverige?

Frågan är inte så enkel att svara på. Om man tänker på hur vår yrkesbana är konstruerad ser man ett mönster. På läkarprogrammet finns inga betyg. Under allmäntjänstgöringen (AT) ges inga betygsutlåtanden, och det examinerande AT-provet innehåller ingen gradering. Under ST-tjänstgöringen förväntas man tillgodogöra sig kunskaper under kurser och lärandemoment utan inslag av värdering. När man närmar sig att kunna titulera sig specialist är det oftast frivilligt att skriva en examination, och slutligen är de flesta specialister i det närmaste helt befriade från att formellt behöva bevisa vad de kan under resten av sin karriär.

Medan vi drar oss från att skärskåda oss själva, verkar patienterna dock ivriga att nagelfara vården. Deras vilja att rangordna läkare i bra och dåliga har till och med fått politikerna att känna sig tvungna att blidka med vårdval, där något slags grundpremiss ändå tycks vara att dåliga läkare kan väljas bort för bra sådana.

Som profession tycks vi dock blunda inför denna tanke. Vi rättar in oss i ett system där vi förväntas konsultera kollegor baserat på titel och inte på renommé. Vi rättar in oss i ett system där vi läser utlåtanden på våra skärmar som om de vore huggna i sten, utan kännedom om vem som skrivit dem. Vi rättar in oss i ett system där vi skickar iväg patienterna till en kollega utan att veta om vi gör dem gott, för i vår värld är alla läkare bra läkare.

Jag ställer mig dock ibland frågan: Går vi läkare bara runt i kejsarens nya bussaronger? Skulle vi i en värld där patienter och medier återkommande kritiserar vår kompetens kunna tjäna något på att själva inrätta fler graderande examinationer, eller öppnar vi då bara upp för ännu mer tvivel hos de som redan tvivlar?