En artikel i Läkartidningen om läkarens roll vid sjukersättning väcker mitt (vårt?) intresse [1]. För gemene man faller det sig nog naturligt att en ortoped som jag ska kunna uttala sig om en persons arbetsförmåga. Efter många år framstår det emellertid allt klarare att patienten, och eventuellt patientens arbetsgivare, i många fall kan beskriva detta mycket bättre.

Läkarens huvuduppgift är att diagnostisera och behandla sjukdom och skada. Egentligen vore det mer intressant att lägga fokus på vad en person som måste upphöra med sitt arbete för kortare eller längre tid skulle kunna göra i stället. Resurser för ett sådant arrangemang är diminutiva i förhållande till det som satsas på att utreda vad man inte kan göra.

I dag är varje läkare skyldig att utfärda sjukintyg på begäran. I praktiken är både patienter, arbetsgivare och personal inom Försäkringskassan positiva till att patienten i första hand är den som avgör om han eller hon ska arbeta. Vad kan läkaren bidra med, utöver att förklara vilka hinder en sjukdom eller skada medför? Om det fanns resurser för utbildning till nya uppgifter, stödåtgärder och/eller en speciell förmedling av arbeten som skulle kunna utföras kunde läkaren bidra med information om förmåga i stället för motsatsen, vilket i sig kan få en läkande verkan.

Det finns både en skillnad och en likhet i handläggningen mellan Försäkringskassan och försäkringsbolag. De senare finansieras av en avgift baserad på risken för en viss händelse, medan den allmänna försäkringen är baserad på politiska beslut utan samband med arbetsgivaravgiften. Gemensamt är att stora delar av beslutsunderlaget läggs på en eller flera läkare. Varje läkares fokus ligger naturligtvis inom sjukvården. Därför bör intyg (utom friskintyg, körkortsintyg och liknande) klassificeras som sjukvård.

Det paradoxala är att vårdpersonal och även patienter (med få undantag) måste lägga fokus på upprätthållande av liv, hälsa och helst även arbetsförmåga, men att alltför stor del av ansvaret för administrativa och ekonomiska frågor hamnar hos vårdgivare och patient. Ett förtroendefullt samarbete borde stå i proportion till respektive arbetsområde. Skjut inte på patienten eller sjukvårdare!

Begreppet vård och omsorg behöver definieras bättre. Ska en läkare ha befogenheter att utfärda ett veto av medicinska skäl, och i så fall när? Skulle den pekuniära och humana ekonomin vinna på att sjukförsäkringsavgiften helt och hållet bokförs på vården? Skulle varje patient själv, eventuellt tillsammans med arbetsgivaren, få beskriva varför han eller hon inte kan utföra sitt arbete och läkaren endast undantagsvis (i första hand på begäran av patienten) engageras för att bidra med intygande om rent medicinska frågor i anslutning härtill?

Kostnaden för detta kan naturligtvis inbegripas i den allmänna sjuk- och olycksfallsförsäkringen. Det är kanske bäst att poängtera att ordet sjukskrivning bara ska användas av Försäkringskassan eller motsvarande, så att varken patienten eller läkaren belastas.