Avsaknad av klinisk handledning och brister i huvudhandledning, kompetensbedömning samt uppföljning av utbildning är välkända problem, samtidigt som kraven på handledning och uppföljning skärpts i ST-föreskriften 2021 [1-5]. Hittills har klinisk handledning hamnat i fokus. Huvudhandledning, som innebär det övergripande ansvaret för att bedöma och följa upp kompetensutveckling under AT, BT och ST, är dock grundläggande för att kunna intyga legitimationsgrundande kunskaper och färdigheter samt bas- och specialistkompetens.

Antalet specialistläkare i landet ökade med 10 procent 2010–2020 och antalet ST- och AT-läkare med 46 respektive 37 procent [6]. Bristen på erfarna kollegor som kan handleda medför ofta att utbildningsläkare tar för stort eget ansvar. Vart tionde lex Maria-ärende från akutmottagningar 2019 gällde AT-läkare som hade förväntats klara arbetsuppgifter som borde ha utförts av legitimerade läkare [1].

I en rapport från Sveriges yngre läkares förening (Sylf) uppgav cirka hälften av AT-läkarna att de träffat ansvarig handledare på akutsjukhusen »vid något enstaka tillfälle eller inte alls« [5]. Få AT-läkare tyckte att handledningen där bidragit till deras utveckling i yrkesrollen, medan handledning i allmänmedicin värderades högt [5]. Även ST-utbildningen har brister gällande handledning, kompetensbedömning och återkoppling [4].

Enligt Socialstyrelsen ska handledning av läkare bidra till vård som är kunskapsbaserad, ändamålsenlig, säker, patientfokuserad, effektiv och jämlik, och ges inom rimlig tid [7]. Handledarna är således nyckelpersoner ur ett utbildnings- och patientsäkerhetsperspektiv. Nationella vårdkompetensrådet vill att regionerna synliggör AT-/BT-handledning i organisationen samt följer upp kvalitets- och utbildningsresultat [8].

Inför starten av bastjänstgöringen (BT) hösten 2021 utvecklade vi en modell för handledning [9, sidan 11]. Utvärderingen av modellen [9, sidorna 26–29] visar att BT-läkarna fick tillräckligt med handledning för att uppnå sina mål. Utöver det kliniska lärandet under handledning uppskattade de även att diskutera etiska och organisatoriska frågor samt att få karriärtips. Inom akutsjukvård och geriatrik krockade krav på täta handledningssamtal varannan vecka med verkligheten på grund av att handledningstid inte var inkluderad i verksamheternas upplägg, medan det fungerade väl inom allmänmedicin och psykiatri. Trots pressad klinisk verksamhet kunde över 90 procent av alla handledningssamtal genomföras.

Överlämningssamtal inför byte av tjänstgöringsavsnitt gav huvudhandledaren en tydlig överblick och gjorde det enkelt att följa BT-läkarens kompentensutveckling under året. Huvudhandledarna ansåg sig ha fått tillräckligt med underlag för att kunna bedöma BT-läkarnas kompetens.

Med erfarenhet från BT finns nu tankar om hur handledningen av AT- och ST-läkare kan förbättras. Det gäller främst hur bedömning och återkoppling kan utökas i den kliniska vardagen, hur handledningssamtal kan läggas upp samt hur information om kompetensutveckling kan hämtas från läkarens sidotjänstgöringsställen.

Följande är avgörande för uppdraget som huvudhandledare:

  • Schemaläggning med samplacering av handledare och utbildningsläkare och med tid avsatt för handledaruppdraget.
  • Ledningens stöd i utbildningsfrågor.
  • En struktur där utbildningsläkaren driver och tar ansvar för sin kompetensutveckling.
  • Utbildningsläkare och handledare måste vara införstådda med utbildningsmålen och hur de ska följas upp.

Bristande handledningsstruktur synliggörs när utbildningssystemet nu ställs om. För att klara utbildningsuppdraget och säkerställa patientsäkerheten måste handledning fördelas på flera specialister och ST-läkare och utgöra en självklar del av vårt arbete.