I dag har cirka 8 miljoner personer i Europa Alzheimers sjukdom, ett tillstånd som medför stora påfrestningar för de drabbade och deras närstående och kräver stora vård- och omsorgsinsatser till höga samhällskostnader [1].

Forskare har ansträngt sig för att hitta ett botemedel mot nervcellsdöden vid alzheimer. Fokus har varit att med hjälp av antikroppar försöka minska antalet amyloidfibriller samt de ihopklumpade aggregat av amyloid som bildar senila plack. Förklaringsmodellen för den underliggande mekanismen benämns amyloidkaskadhypotesen [2, 3]. Studier med tre olika antikroppar – aducanumab, lecanemab och donanemab [4-6] – visar nu på liknande resultat, nämligen en kraftig minskning av amyloid och senila plack i hjärnan hos patienter i tidig sjukdomsfas.

Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) rekommenderade 2021 att aducanumab (Aduhelm) inte skulle godkännas på grund av låg effekt och biverkningar [7]. Lecanemab gavs ett villkorat godkännande i USA i januari 2023 [8] och är nu under bedömning av EMA. Den 3 maj meddelade Eli Lilly [6] att deras antikropp donanemab visat liknande kliniska resultat som lecanemab i en 18-månaders fas 3-studie, med minskad försämring av kognition och aktiviteter i dagliga livet (ADL). Hjärnsvullnad och mikroblödningar sågs hos cirka 20 procent av patienterna, men dessa var i de flesta fall lindriga eller medelsvåra.

De skillnader som påvisats mellan lecanemab och donanemab är svåra att utvärdera. Studiepopulationerna är inte helt jämförbara, och olika skalor användes för att mäta kognition och funktionsnivå. Den enda gemensamma skalan är CDR-SB (Clinical dementia rating – sum of boxes), men även här kvarstår problemet med att studiepopulationerna skiljer sig åt.

Vi har nu två läkemedel som troligen blir godkända i EU och som båda bromsar sjukdomsprogressionen vid tidig alzheimer med cirka 30 procent. Läkemedlen saknar effekt vid andra demenssjukdomar, ett faktum som stärker vikten av tillgång till preciserad diagnostik vid misstänkt demenssjukdom över hela landet.

Mycket är fortfarande okänt om dessa läkemedel, i synnerhet vilka vinster (såsom förbättrad livskvalitet, minskad tid med svår demenssjukdom och minskat behov av särskilt boende och andra omsorgsinsatser) behandling kan innebära för patienter, anhöriga och samhälle på längre sikt.

Vi behöver fortsatta långtidsstudier för att följa effekten och följa upp biverkningar. Om läkemedlen godkänns av EMA och blir tillgängliga och subventionerade i Sverige måste tillgången bli likvärdig över landet. I initialskedet kommer sannolikt ett ordnat införande att behövas vid kliniker som har möjlighet att diagnostisera, behandla och följa upp patienterna.

Vi har tidigare kritiserat de prisnivåer som aktualiserats i USA och då visat på de orimliga effekter det skulle få om de tillämpades i Europa [9, 10]. Antikroppsbehandling brukar vara dyr, men vid lågprevalenta sjukdomstillstånd är de totala budgetkonsekvenserna inte speciellt stora. Alzheimers sjukdom kan dock betraktas som en folksjukdom med 100 000–200 000 eller fler drabbade i Sverige, om förstadier till demens vid alzheimer räknas in [11, 12].

Vi ser därför med glädje att två nya läkemedel skapar möjlig prispress. Därtill väntas ytterligare läkemedel nå marknaden inom en inte alltför avlägsen framtid. Oavsett vilken prisnivå vi hamnar på i Europa kommer det sannolikt att behövas nya betalningsmodeller som alternativ till traditionella budgetmodeller. Det kommer dessutom att ställas stora krav på ökad utbildning och kapacitet inom primärvård och vid minneskliniker på sjukhusen inför diagnostik, behandling och uppföljning.

Vi kommer sannolikt att se en kraftigt ökad forskning inom tidig diagnostik, men framför allt för att ta fram nya läkemedel med kompletterande verkningsmekanismer för att i kombination med antikroppar ge bättre klinisk effekt vid Alzheimers sjukdom.