Jag har precis läst klart termin 9 på läkarutbildningen. I samband med mitt första underläkarvikariat stötte jag på problemet med att underläkare förväntas utföra sjuksköterskeuppgifter. Är det så här vi ska välkomnas till läkaryrket? Några dagar i maj hamnade jag mitt i denna problematik.

En cykeltur väcker en speciell känsla. I magen finns ett pirr när cykeln rullar mot sjukhuset på höjden dit jag så många gånger blickat och drömt om att ha mitt yrkesliv. Jag är på väg till mitt första underläkarvikariat. Precis som med läkarutbildningen har saker sällan känts så här rätt. En sommar på ett akutsjukhus med rådande plats- och personalläge kanske inte är vad de flesta drömmer om – men det gjorde jag.

På avdelningen möts jag av den jag ska gå bredvid, och jag får en bunt pm som i detalj beskriver hur jag ska agera under sommaren. Jag bläddrar igenom dem. En känsla av olust infinner sig direkt, och jag får svårt att fokusera. När vi någon timme senare står i läkemedelsrummet och jag inte vet vad en »luer-lock« är får jag en menande blick. Tankarna snurrar: Får jag ens vara här inne? Kan det vara så att kommande inskolningspass är bredvid en läkare och inte en sjuksköterska? Finns det fler pm med medicinska behandlingsriktlinjer i den där bunten? Jag påminner mig själv om att inte dra förhastade slutsatser.

Mot slutet av arbetspasset får jag veta att jag behöver träna mer på att blanda läkemedel. Det är begripligt, tänker jag, och starka sympatier infinner sig för dem som under ett par arbetspass ska lära mig det som normalt kräver en treårig yrkesutbildning.

När jag några dagar senare gjort mina inskolningspass hade känslan i magen blivit till en klump. Tårarna som så många gånger bränt bakom ögonen de senaste dagarna säger sitt, och jag släpper ut dem. Den underläkartjänst jag hade fått beskriven som »icke-traditionell« var alltså en sjukskötersketjänst. Avsaknaden av underläkaruppgifter gjorde mig häpen.

Jag hade förvisso förstått att jag skulle bistå med några saker som annars utförs av sjuksköterskor, men att ett anställningskontrakt med huvudsakligen sedvanliga arbetsuppgifter för underläkare uteslutande skulle innebära läkemedelshantering, omvårdnad och koordinering av transporter hade jag inte föreställt mig.

I dialog med arbetsgivaren om varför anställningskontraktet inte stämde överens med arbetsuppgifterna blev svaret att de som tidigare haft samma roll varit nöjda och att det är en mycket eftertraktad tjänst. Det var inte heller möjligt att få andra arbetsuppgifter. Jag påpekade hur anmärkningsvärt det var att jag förväntats administrera läkemedel, men det förblev okommenterat.

Dialogen slutade med en uppsägning från min sida och jag önskades lycka till i framtiden. Jag är tacksam för det mesta man får se och uppleva med detta yrke både vad gäller patienter och verksamheter, men tacksamheten uteblev den här gången. En annan viktig fråga är så klart hur vi bättre bemannar våra sjukhus med sjuksköterskor.