Läkartidningen har nyligen rapporterat att den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA startar en granskning för att ta reda på om de omtalade läkemedlen för viktminskning – Ozempic, Wegovy och Saxenda – ökar risken för självmordstankar och självskadebeteende [1].

Tidigare i år kunde vi i Läkartidningen läsa om »De nya fetmaläkemedlen – revolutionen som alla väntat på« och att preparatet Wegovy, som är det första rejält effektiva läkemedlet godkänt för obesitasbehandling, snart är här. »I dag har mer än en miljon svenskar ett BMI över 30. Flera experter som Läkartidningen pratat med tror på subventionerad behandling – men bara för en liten grupp« [2].

Det är efter rapporter om att tre isländska patienter drabbats av självmordstankar eller självskadebeteende efter att ha använt GLP-1-analogerna Ozempic (semaglutid) och Saxenda (liraglutid) som EMA:s säkerhetskommitté PRAC (Pharmacovigilance Risk Assessment Committee) inlett en granskning.

Hittills har EMA tagit emot runt 150 liknande rapporter, uppger myndigheten på sin webbplats, men man skriver också att det inte är särskilt många med tanke på att cirka 20 miljoner patienter hittills har fått läkemedlen för behandling av antingen typ 2-diabetes eller övervikt. Två svenska rapporter om misstänkt biverkan i form av självmordstankar meddelas av PRAC. EMA påpekar dock att det fortfarande är oklart om de rapporterade fallen faktiskt har en koppling till själva behandlingen [3].

Vi skrev för två år sedan en debattartikel i Läkartidningen om att det är viktigt att vården har kunskap om kopplingen ADHD–fetma [4]. Vi tog upp att det sedan minst 20 år är känt att ADHD är överrepresenterat hos vuxna med fetma, men att kunskapen inte kommer alla patienter till del [5, 6]. Vi påpekade då att betydligt fler patienter skulle kunna få hjälp om kunskap om sambandet kunde spridas på bred front i sjukvården.

De bakomliggande kognitiva/exekutiva svårigheterna vid ADHD innebär problem med exempelvis självreglering, planering och att kunna styra beteendet på ett målinriktat sätt. Symtom vid ADHD kan bidra till överätande. Födoämnen med fett och socker kan precis som vissa droger leda till ett beroende, och överätande vid ADHD kan vara en form av självmedicinering [7, 8].

Den psykiatriska samsjukligheten vid ADHD är omfattande och inkluderar förutom ångest, depression, obesitas och substansberoende också ökad risk för självskadande beteende och självmordsförsök [9].

EMA:s rapport om de tre isländska patienterna och PRAC:s granskning är därför av särskilt intresse. Det borde i detta sammanhang vara angeläget att ta reda på huruvida de patienter som fått de biverkningar som beskrivits av preparaten för obesitasbehandling uppfyller kriterier för ADHD.

Vi vill uppmärksamma kollegor på vikten av att ha ADHD i åtanke som underliggande funktionsproblematik vid fetma. Ett införande av någon form av screening för ADHD – det finns utmärkta sådana verktyg – bör diskuteras bland läkare som möter denna patientgrupp. För de patienter som får ett positivt screeningutfall bör medicinsk och utvecklingsneurologiskt riktad anamnes följa.

Eftersom det finns väl beprövad behandling som inte sällan förbättrar både kärnsymtomen vid ADHD och samsjuklighet som övervikt och fetma bör ADHD-diagnos beaktas i den aktuella patientgruppen med obesitas.