Den offentliga debatten om vårdplatsbrist inom sjukhusens högspecialiserade 24/7-verksamheter handlar alltför ofta om brist på omvårdnadspersonal, i synnerhet erfarna specialistsjuksköterskor. Tyvärr har debatten strandat i övergripande strategier, som att vårda patienter på lägre vårdnivåer, fördela arbetsuppgifter till lägsta möjliga kompetensnivå med hjälpa av extrapersonal, introduktion av nya yrkesgrupper eller »task-shifting«, där läkaruppgifter traditionellt delegerats till sjuksköterskor, men där sjuksköterskeuppgifter nu flyttas till läkarna.

Vi ser samma mönster om och om igen. Läkare och sjuksköterskor hanteras som ett slags generisk massa, där man gör ungefär samma saker oavsett i vilken kontext man befinner sig. Vi är viktiga, duktiga och heroiska, men samtidigt ersättningsbara. Hur många vet egentligen vad den erfarna specialisten gör på jobbet och varför? Den som inte vet det är inte kapabel att omfördela arbetsuppgifter.

När debatten fastnar i produktivitetskvot, vårdleverans och beläggningsgrad missas viktiga nyanser av vad vård egentligen handlar om. Kunskapen om hur samhället och vårdgivarna ska prioritera resurserna för att skapa rätt förutsättningar för oss erfarna specialister inom den högspecialiserade slutenvården går också förlorad.

Som vårdpersonal måste vi utgå från varje patients människovärde. Vård kan inte vara annat än personcentrerad och måste bygga på möten och personligt ansvarstagande. Människovärdet utgår från förmågan att uppleva en bred palett av känslor och sensationer. Oavsett patienternas sociala status, demografiska tillhörighet eller hälsotillstånd måste detta inneboende värde respekteras.

Patienternas välbefinnande och livskvalitet är alltid av högsta vikt. Grundläggande mänskliga rättigheter – liv, frihet, integritet och en värdig död – ska skyddas. Att upprätthålla dessa rättigheter är viktigt ur ett etiskt perspektiv, eftersom det säkerställer rättvisa, jämlikhet och likvärdighet i behandlingen.

Allt detta ingår i vår kompetens och vårt ansvarsområde. Som erfarna specialister har vi ofta hand om flera svårt sjuka patienter som behöver hjälp samtidigt, ny personal som ska skolas in och anhöriga som ska tas om hand. Hur patienten ska behandlas förutsätts vi veta, så för oss handlar frågan oftast om vem som ska ta hand om patienten och vart patienten ska flyttas, eftersom behovet av flytta patienter i princip är konstant och en viktig parameter i debatten om vårdplatsbrist.

Vi har alla träning i att lindra lidande, främja hälsa och förbättra välbefinnande samtidigt som vi bedriver avancerad medicinsk behandling under stressade förhållanden. Vår arbetsmiljö präglas av avancerad teknik, allvarliga risker och högt tempo, och begår vi ett misstag kan det aldrig bli ogjort. Utöver fysiska hälsoproblem måste vi också kunna se patienternas emotionella, sociala och psykologiska behov under förhållanden som kan liknas vid en konstant mindre katastrof. Vi är de som, i sista ledet, tvingas välja mellan produktivitet, kvalitet och säkerhet när resurserna inte räcker till.

På politisk nivå finns en moralisk skyldighet att skapa rätt förutsättningar för oss att bedriva högspecialiserad vård. Politikerna måste investera i den personal som levererar vården, inte byta ut oss. De måste värna om att behålla erfarenheten och kompetensen inom den högspecialiserade vården av våra sjukaste patienter.

Slutenvården konkurrerar med omvärlden när det gäller arbetsvillkor. För att vi ska fortsätta att vara säkra och effektiva delar av vårdsystemet behöver vi återfå vår professionella värdighet och autonomi och få erkännande för det komplexa och svåra uppdrag vi utför.

Ge oss rätt förutsättningar att stanna kvar inom slutenvårdens 24/7-verksamheter. Minska toppstyrningen och inse att »task-shifting« och byten av hela personalkategorier är nödlösningar och symtom på ett sjukt system. Det vi behöver är fler specialistkollegor.

 

Författargruppen (utöver ovanstående)

Emöke Deschmann, överläkare, Elena Palleri, biträdande överläkare, Noni Wadström, biträdande överläkare, Anna Gudmundsdottir, biträdande överläkare, Viveka Nordberg, biträdande överläkare, Ingrid Alvarez, St-läkare, Martino Corrias, biträdande överläkare, Cecilia Israelsson, specialistsjuksköterska, Marielle Menning, specialistsjuksköterska, Cia Lexing, specialistsjuksköterska, Maria Appelqvist, specialistsjuksköterska, Susanna Talläng Larsson, specialistsjuksköterska, Therese Kjellin, specialistsjuksköterska, Lotten Jonasson Carlsson, specialistsjuksköterska, biträdande universitetssjuksköterska, Despina Damianidou-Leni, leg barnmorska, Petra Östberg, specialistsjuksköterska, Jessica Persdotter, sjuksköterska, CAMST-instruktör, Ann Jonsson, specialistsjuksköterska, FINE-mentor, Johanna Storskrubb, specialistsjuksköterska, Åsa Östberg, specialistsjuksköterska och bitr universitetssjuksköterska, Erika Karnehed Fromm, leg barnmorska, kvinnokliniken, Karin Jansmark, specialistsjuksköterska, Christl Drkosch, specialistsjuksköterska, Vera Pettersson, specialistsjuksköterska, Helena Eriksson, specialistsjuksköterska, Anna-Stina Jansson, specialistsjuksköterska, bitr universitetssjuksköterska, Marie Kristiansen, specialistsjuksköterska, Helena Wennerström, specialistsjuksköterska, Joy Hagerum, specialistsjuksköterska, Sonja Baldursdottir, biträdande överläkare, Anne Elwin, neonatolog, Emma Steen, överläkare, studierektor, Jessica Westman, neonatolog, Emma Hernström, ST-läkare i neonatologi, Utku Demirel, neonatolog, Peter Eisenlauer, neonatolog, Josef Brandström, neonatolog, Giulia Aquilano, neonatolog, Valgerdur Árnadóttir, neonatolog, Malin Kjellberg, överläkare; samtliga neonatalverksamheten, Karolinska universitetetssjukhuset