I en artikel i tidskriften JAMA har författarna kvantifierat den tilltagande omfattningen av artiklar som publiceras i så kallade megatidsskrifter – tidskrifter med fler än 2 000 publikationer per år [1].

År 2000 stod megatidskrifter, enligt artikeln i JAMA, för 6 procent av den vetenskapliga litteraturen. Sedan dess har utvecklingen gått snabbt. År 2022 var megatidskrifternas andel av den samlade vetenskapliga litteraturen 25 procent. Även antalet tidskrifter som publicerar fler än 3 500 artiklar per år har ökat. År 2015 var de två (PLoS One och Scientific Reports), och för närvarande är de uppe i 26. Den här utvecklingen anses av många som problematisk, eftersom alla dessa artiklar omöjligen kan ha genomgått gängse kvalitetskontroll. 

En av dessa megatidskrifter, Oncotarget, nådde sitt zenit när de publicerade cirka 10 000 artiklar per år. Samma år tog dock analysföretaget Clarivate (som mäter tidskrifters impaktfaktor) bort Oncotarget ur den årliga rankningen av tidskrifters genomslag, eftersom omfattningen av publicerade artiklar ansågs tvivelaktig [2]. Efter detta föll produktionen 50-faldigt. 

Alla tidskrifter genomgår dock inte samma korrigeringsmanöver. De behåller respektabla citeringssiffror och lockar författare genom att marknadsföra sig som enklare att publicera i än de mer traditionella tidskrifterna.

Så är inte nödvändigtvis fallet, men även om det vore sant får det en att fundera över om enklare och snabbare publicering behövs och vem som läser alla dessa artiklar. På grund av de kvalitetsbrister som ofta kvarstår inom den medicinska litteraturen och det evidensfattiga läget inom många forskningsfält saknas ofta generaliserbara och/eller användbara resultat.  

Publikationsvärlden är lönsam, särskilt när man åtnjuter en viss prestige. Författarna till en artikel i webbaserade Research Integrity and Peer Review har utifrån tillgängliga data beräknat hur mycket tid forskare lagt ner på referentgranskning (peer reviewing) under ett år och vilka summor det genererade till tidskrifternas system för referentgransking [3].

Resultatet visar att det beräknade värdet av arbete utfört av referenter baserade i USA uppgick till över 1,5 miljarder amerikanska dollar år 2020, medan värdet av Kina-baserade referenters arbete uppskattas till 600 miljoner dollar och för referenter baserade i Storbritannien till 400 miljoner dollar [3].

Det är med andra ord lönsamt med »pekinflation« för tidskrifter, som utifrån antal »pek« kan kamma hem fler publiceringsavgifter. Frågan är dock vem eller vilka som gynnas av detta, utöver tidskrifterna.

Nog vore det önskvärt att ha tillgång till transparent och rigorös forskning som kan svara på de frågor som kliniker saknar robust stöd för i nuläget? Inflationen av publikationer kan förklara varför det blir allt svårare att hålla sig uppdaterad vad gäller nya rön, även inom väl avgränsade och nischade kliniska fält.